Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

När den sista arbetsdagen är kommen

Att gå i pension är en av de största föränd­ringar en människa genomgår i sitt arbets­liv. Påfrestningen brukar jämföras med den man upplever när man genomgår en skilsmässa eller ett dödsfall i familjen. I en undersökning som Novus har gjort på uppdrag av Kollega, uppger 17 procent att de oroar sig för sin pension.
Susanna Lundell Publicerad

Deras huvudbry handlar om att ekonomin blir sämre, att de är rädda att tappa sina sociala kontakter och känna ensamhet och tristess.
Ändå ser det väldigt olika ut vilket stöd chefer ger sina anställda vid denna stora om­ställning. Många gånger förutsätter arbets­givaren också att den anställde vill gå i pension eftersom avtalet erbjuder denna möjlighet. Detta trots att några kanske egentligen gärna skulle vilja arbeta ett par år till eftersom de fortfarande har mycket kvar att ge i arbetslivet.


Medan åtta av tio tjänstemän inte känner någon oro för pensionen och ser fram emot att få råda över sin tid, kan det kännas betydligt svårare för andra. För några handlar pensioneringen till och med om att hitta en ny identitet, vilket förmodligen hänger ihop med att de
tvingas inse att de inte är sitt jobb. Trots ett rikt liv utanför jobbet kan det kännas tomt att inte bli efterfrågad för sin kompetens. Att klumpas ihop i gruppen pensionärer kan också kännas märkligt då det finns precis lika många olika sorters människor bland pensionärer som i arbets­livet.

Oavsett hur just du känner inför din pension kan en lyhörd chef göra skillnad i hur din process blir. Dessvärre upplever endast var tredje anställd  att deras chef stöttat dem inför att de ska ta steget att bli pensionärer. Detta trots att stödet från chefen är viktigt i alla större förändringar. Att tillsammans lägga upp en plan som gör att omställningen blir lättare kan vara en väg att gå. Det kan handla om att trappa ner långsamt, att jobba en dag mindre i veckan under en period eller att skapa tid för reflektion och annat som underlättar förändringen.

Jag var en gång på en tidigare arbetsplats arbetsledare för en person som skulle gå i pension. Vid ett av våra samtal undrade jag om vederbörande ville sluta på arbets­platsen. Jag möttes av uppskattning över att jag ställde den frågan och fick också höra att jag var den enda som gjort det. Alla andra hade bara utgått ifrån att det var självklart att den anställde önskade detta då möjligheten fanns. Min fråga öppnade upp för en djupare diskussion som lärde mig att det inte alltid är enkelt att lämna en arbetsplats.

Att som chef eller kollega stötta en arbetskamrat som ska gå i pension kan innebära många olika saker, men det viktigaste är nog ett öppet sinne. För några innebär förändringen glädje, för andra en depression. Ditt stöd kan innebära hela skillnaden i hur din arbetskamrat upplever sitt nya liv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

I Karl-Bertil Jonssons fotspår

En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin när världsläget är mörkt. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare. Men vi får inte släppa hoppet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 19 december 2024, kl 10:05
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det jul och säkert kommer några av er titta på Karl-Bertil Jonssons julafton på tv mellan pepparkakor och paketöppning. Den tecknade sagan handlar om tonåringen som bestämmer sig för att ta rika människornas julklappar och ge till de fattiga och utslagna. Jag säger inte att hans metod är den bästa – jag tänker inte uppmana till stöld – men visst behövs åtgärder som minskar klyftorna och polariseringen i samhället just nu.

För läget är på många sätt mörkt, med krig och konflikter. En av världens största demokratier har valt en president som byggt sin kampanj på att elda på hat och misstro mellan människor. Här hemma blir vardagen tuffare när arbetslösheten når nya rekordnivåer. För många kommer det inte att bli ”en välsignad jul” som Karl-Bertils ömma moder önskar sig.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande

Det är svårt att stå ut med eländet. En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare, vilket i sin tur ökar polariseringen.

Men den vägen leder bara till cynism och själviskhet. Vi måste göra tvärtom. Välja hoppet och ljuset, trots allt. För vår egen skull – men också för alla andras. 

Det betyder inte att vi ska blunda för verkligheten eller förneka det som är tungt, men vi ska agera. Engagera oss i föreningar, i facket, gå ut och nattvandra, träna ett gäng ungar i fotboll – helt enkelt hugga i där vi kan. Hitta tröst i musik, film och böcker, eller kanske naturen. Det är vår plikt som människor att odla det positiva, som en motkraft. Som den store humanisten Tage Danielsson – han som skrev sagan om Karl-Bertil Jonsson – också sa:

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände.”