Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

När den sista arbetsdagen är kommen

Att gå i pension är en av de största föränd­ringar en människa genomgår i sitt arbets­liv. Påfrestningen brukar jämföras med den man upplever när man genomgår en skilsmässa eller ett dödsfall i familjen. I en undersökning som Novus har gjort på uppdrag av Kollega, uppger 17 procent att de oroar sig för sin pension.
Susanna Lundell Publicerad

Deras huvudbry handlar om att ekonomin blir sämre, att de är rädda att tappa sina sociala kontakter och känna ensamhet och tristess.
Ändå ser det väldigt olika ut vilket stöd chefer ger sina anställda vid denna stora om­ställning. Många gånger förutsätter arbets­givaren också att den anställde vill gå i pension eftersom avtalet erbjuder denna möjlighet. Detta trots att några kanske egentligen gärna skulle vilja arbeta ett par år till eftersom de fortfarande har mycket kvar att ge i arbetslivet.


Medan åtta av tio tjänstemän inte känner någon oro för pensionen och ser fram emot att få råda över sin tid, kan det kännas betydligt svårare för andra. För några handlar pensioneringen till och med om att hitta en ny identitet, vilket förmodligen hänger ihop med att de
tvingas inse att de inte är sitt jobb. Trots ett rikt liv utanför jobbet kan det kännas tomt att inte bli efterfrågad för sin kompetens. Att klumpas ihop i gruppen pensionärer kan också kännas märkligt då det finns precis lika många olika sorters människor bland pensionärer som i arbets­livet.

Oavsett hur just du känner inför din pension kan en lyhörd chef göra skillnad i hur din process blir. Dessvärre upplever endast var tredje anställd  att deras chef stöttat dem inför att de ska ta steget att bli pensionärer. Detta trots att stödet från chefen är viktigt i alla större förändringar. Att tillsammans lägga upp en plan som gör att omställningen blir lättare kan vara en väg att gå. Det kan handla om att trappa ner långsamt, att jobba en dag mindre i veckan under en period eller att skapa tid för reflektion och annat som underlättar förändringen.

Jag var en gång på en tidigare arbetsplats arbetsledare för en person som skulle gå i pension. Vid ett av våra samtal undrade jag om vederbörande ville sluta på arbets­platsen. Jag möttes av uppskattning över att jag ställde den frågan och fick också höra att jag var den enda som gjort det. Alla andra hade bara utgått ifrån att det var självklart att den anställde önskade detta då möjligheten fanns. Min fråga öppnade upp för en djupare diskussion som lärde mig att det inte alltid är enkelt att lämna en arbetsplats.

Att som chef eller kollega stötta en arbetskamrat som ska gå i pension kan innebära många olika saker, men det viktigaste är nog ett öppet sinne. För några innebär förändringen glädje, för andra en depression. Ditt stöd kan innebära hela skillnaden i hur din arbetskamrat upplever sitt nya liv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Därför ska du bry dig om fängslade journalister

Att en svensk journalist fängslas i Turkiet är väl inget som gemene man behöver bry sig om? Jo, i allra högsta grad – det påverkar allas våra demokratiska rättigheter.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 12 maj 2025, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.

Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.

Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: Journalistik är inte ett brott, inte i något land.

Stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns.

Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.

Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.