Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

När den sista arbetsdagen är kommen

Att gå i pension är en av de största föränd­ringar en människa genomgår i sitt arbets­liv. Påfrestningen brukar jämföras med den man upplever när man genomgår en skilsmässa eller ett dödsfall i familjen. I en undersökning som Novus har gjort på uppdrag av Kollega, uppger 17 procent att de oroar sig för sin pension.
Susanna Lundell Publicerad 2 december 2013, kl 10:08

Deras huvudbry handlar om att ekonomin blir sämre, att de är rädda att tappa sina sociala kontakter och känna ensamhet och tristess.
Ändå ser det väldigt olika ut vilket stöd chefer ger sina anställda vid denna stora om­ställning. Många gånger förutsätter arbets­givaren också att den anställde vill gå i pension eftersom avtalet erbjuder denna möjlighet. Detta trots att några kanske egentligen gärna skulle vilja arbeta ett par år till eftersom de fortfarande har mycket kvar att ge i arbetslivet.


Medan åtta av tio tjänstemän inte känner någon oro för pensionen och ser fram emot att få råda över sin tid, kan det kännas betydligt svårare för andra. För några handlar pensioneringen till och med om att hitta en ny identitet, vilket förmodligen hänger ihop med att de
tvingas inse att de inte är sitt jobb. Trots ett rikt liv utanför jobbet kan det kännas tomt att inte bli efterfrågad för sin kompetens. Att klumpas ihop i gruppen pensionärer kan också kännas märkligt då det finns precis lika många olika sorters människor bland pensionärer som i arbets­livet.

Oavsett hur just du känner inför din pension kan en lyhörd chef göra skillnad i hur din process blir. Dessvärre upplever endast var tredje anställd  att deras chef stöttat dem inför att de ska ta steget att bli pensionärer. Detta trots att stödet från chefen är viktigt i alla större förändringar. Att tillsammans lägga upp en plan som gör att omställningen blir lättare kan vara en väg att gå. Det kan handla om att trappa ner långsamt, att jobba en dag mindre i veckan under en period eller att skapa tid för reflektion och annat som underlättar förändringen.

Jag var en gång på en tidigare arbetsplats arbetsledare för en person som skulle gå i pension. Vid ett av våra samtal undrade jag om vederbörande ville sluta på arbets­platsen. Jag möttes av uppskattning över att jag ställde den frågan och fick också höra att jag var den enda som gjort det. Alla andra hade bara utgått ifrån att det var självklart att den anställde önskade detta då möjligheten fanns. Min fråga öppnade upp för en djupare diskussion som lärde mig att det inte alltid är enkelt att lämna en arbetsplats.

Att som chef eller kollega stötta en arbetskamrat som ska gå i pension kan innebära många olika saker, men det viktigaste är nog ett öppet sinne. För några innebär förändringen glädje, för andra en depression. Ditt stöd kan innebära hela skillnaden i hur din arbetskamrat upplever sitt nya liv.

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.