Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Chefens tillit skapar framgång
Om chefen visar tillit så att de som gör jobbet vågar fatta egna beslut – då kommer resultaten. Det här har vi varit bra på i Sverige, men nu hotas modellen av ökad mätning och kontroll.
När Sveriges fotbollsdamer vunnit bronsmatchen i VM i somras lyssnade jag på de efterföljande spelarintervjuerna. Reportrarna frågade varför laget lyckats ta medalj och spelarna svarar att det handlar om gruppen – hur de hjälper varandra, både när det går bra och när det sker misstag. Samt att det inte bara finns en utan många ledarfigurer, som tar ansvar.
Det i sin tur beror på hur förbundskaptenen, Peter Gerhardsson, är som chef. Han tror på öppenhet: individer är olika och alla ska få säga vad de tycker. Han visar tillit så att spelarna vågar fatta beslut ute på planen – för att uppnå resultat.
Leta fel och utse syndabockar försvårar kreativitet och utveckling
Det här sättet att leda är typiskt svenskt. Att inte detaljstyra – utan istället ge medarbetare förutsättningar för att få saker gjorda. Enligt forskaren Louise Bringselius är det en av förklaringarna till Sveriges framgångar i näringslivet.
Men nu, säger hon i vår intervju, är modellen hotad. Vi är på väg mot mer byråkrati, bland annat för att digitaliseringen ger oss ökade möjligheter att mäta och kontrollera. Men att leta fel och utse syndabockar försvårar kreativitet och utveckling. För att citera förbundskaptenen: inte någon eller någonting blir bättre av en utskällning.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
