Sommaren bjöd på mycket fotboll. Nä, jag spelar inte – men jag gillar att titta på såväl herr- som damlandslaget. De gjorde bra ifrån sig, men visst var förlusterna snöpliga mot Ukraina i EM och Kanada i OS.
Långt mer besviken blev jag dock över att mäktiga organisationen Uefa sa nej till att lysa upp arenan i regnbågsfärger – för att stötta kampen för HBTQ-rörelsen – under EM-matchen mellan Tyskland och Ungern. Eller rättare: hbtqi – som står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och de som identifierar sig som queer eller intersexperson.
Anledningen: “Uefa är en politiskt och religiöst neutral organisation”.
Men snackar vi verkligen politik här? Det handlar ju om att stå upp för mänskliga rättigheter. Allt som görs mot diskriminering har betydelse. Symbolhandlingar, hur vi pratar och vilka lagar som stiftas påverkar möjligheterna att minska hot, våld och orättvisor.
Myndigheter och politiker har ett stort ansvar. Arbetsgivare likaså, till exempel vid rekrytering. Men också var och en, inte minst på arbetsplatsen.
Första steget är att utmana de egna fördomarna. Kanske säger du: Visst, människor får älska vem de vill, men måste homosexuella vara så övertydliga? Då vill jag svara: Vi som är heterosexuella får vara hur tydliga vi vill. På det digitala fikat kan jag utan problem berätta att jag i helgen tog en promenad i skogen med min man. Då är jag öppen med min heterosexualitet – jag är kvinna och avslöjar att jag lever med en man – men ingen klagar på att jag skriver någon på näsan.
Den som inte är heterosexuell riskerar däremot jobbiga eller farliga reaktioner om den berättar om sin skogspromenad.
Vi måste tillsammans skapa ett klimat där vem som helst öppet kan delta i samtal utan att behöva oroa sig för efterverkningar. Så himla självklart egentligen, eller hur?
