Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Din hjärna behöver gulliga katter

Två saker att glädjas åt: den första är att din hjärna mår bra av slötittande på gulliga kattfilmer. Den andra att det äntligen börjar hända saker som kan öka andelen kvinnor i gruvindustrin och göra läget bättre för de som jobbar där.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Har du slappat med tv-serier eller roliga djur-videor på semestern? Kanske skäms du en aning för att du fastnar framför youtubeklipp på gulliga katter som gömmer sig i kartonger eller åker runt på robotdammsugare? Du kan andas ut för nu visar forskning att hjärnan mår bra av aktiviteter som är 1: fria från prestationskrav och 2: inte alltför kognitivt ansträngande. Läs mer i vår artikel.

Självklart behöver hjärnan även annat – såväl tuffare utmaningar som skärmfrihet. Men nog är det glädjande att slötittandet får en liten tumme upp av vetenskapen? Det tycker i alla fall jag som är långt ifrån klar med de fyra säsongerna av tv-serien Succession.

De flesta i Sverige jobbar på en arbetsplats där minst 70 procent är av deras eget kön

Något annat som är långt ifrån färdigt är hanteringen av den skeva könsuppdelningen på arbetsmarknaden. De flesta i Sverige jobbar på en arbetsplats där minst 70 procent är av deras eget kön, och utvecklingen går mycket långsamt. I gruvnäringen har det till exempel varit trögt. Men det börjar hända saker.

Vi besökte LKAB i Kiruna och där har andelen kvinnliga anställda ökat från drygt 7 procent till 28 procent från 2020 fram till nu. Det råder brist på arbetskraft och alla som rekryteras borde välkomnas med öppna armar och mötas av en god arbetsmiljö. Men det är fortfarande tufft för kvinnorna, med olämplig jargong, arbetskläder som inte riktigt passar och ibland svårigheter att bli lyssnad på.

Det borde räcka att vara kunnig och erfaren och göra ett bra jobb

”Som tjej förväntas man och ha skinn på näsan för att kunna arbeta här. Men varför ska jag behöva komma till jobbet med skinn på näsan?” frågar en av kvinnorna i reportaget.

Ja, varför? Det borde räcka att vara kunnig och erfaren och göra ett bra jobb. Ändå tror jag att vi är många som någon tänkt eller sagt att man blir tvungen att anpassa sig till hur det är på det ställe dit man kommer. Vi behöver tänka om helt enkelt!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

När AI särskriver blir jag en bakåtsträvare

Ständig förändring är vår tids mantra. Att testa nytt är bra och nödvändigt, det går inte an att vara en bakåtsträvare. Fast lite kanske?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 februari 2025, kl 05:55
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Vi arbetar agilt – är i ständig förändring. Så ska man säga och göra i dagens arbetsliv. Annars framstår man som en bakåtsträvare, och med viss rätt eftersom de flesta branscher förändras snabbt i dessa digitala tider. Ta bara AI-verktygen som redan är en realitet men ändå bara i början av utvecklingen.

Vi testar! Så säger vi när vi ska införa något nytt på jobbet. Och det är ju bra. Men för att på riktigt våga prova måste det finnas utrymme för att misslyckas. Finns det?

Nja, inte av sig självt i alla fall. Det är nämligen djupt rotat i oss människor att undvika att göra fel, vi är rädda att behöva möta skammen. Därför måste vi prata mer om motgångarna. Det tipset ger ledarskapsutvecklaren Loa Lava Brynjulfsdotter och hennes tips inspirerade mig att formulera ett nyårslöfte. Jag brukar egentligen inte ge några längre, förutom ”jag ska använda läppstift oftare”. Men nu har jag lagt till ett för 2025. Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det för att bidra till avdramatisering av motgångar. Välkommen att hänga på om du vill!

Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det

Apropå förändring. Jag läste att cirka hälften texterna på plattformen Linkedin kommit till med hjälp av AI-verktyg, till exempel chatGPT. Nog är det en smula omvälvande att vi snart inte vet vem som skrivit?

Inte ens missarna behöver vara mänskliga. Jag tänkte annars att vi i denna nya tid skulle bli lite glada över grammatiska fel, då vet vi säkert att det finns en människa bakom texten. Men tji fick jag. För nu har stavningskontrollsprogrammen som finns i datorn och mobilen börjat särskriva, alltså dela upp vissa sammansatta ord som absolut inte ska delas upp. Jag tror bestämt att jag känner en liten, liten bakåtsträvan komma krypande.