Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Facket är ingen myndighet

Lech Walesa och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter yttrandefrihet. Fackligt arbete handlar om demokrati, och det kräver aktion på arbetsplatsen. Det är inte bara upp till ”någon annan” om förändring ska ske.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 23 september 2024, kl 05:59
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

I somras besökte jag området som för inte så väldigt länge sedan hette Leninvarvet, i Gdansk i Polen. Känslan var faktiskt smått hisnande, att strosa omkring i nutidshistorien.

Samma gröna metallkranar som var i bruk på 1980-talet står fortfarande kvar, som jättelika urtidsdjur. I övrigt är kontrasterna stora. Upprinnelsen till protesterna i det kommunistiskt styrda Polen var att matpriserna höjdes – ett av kraven var matkuponger. Nu har ett slitet kvarter i området tagits över av en hipp matmarknad där de många restaurangstånden erbjuder allt från sushi till tacos. Då var området låst, nu är det öppet för alla.

Ett museum berättar om hur fackföreningen Solidaritet bildades, trots att strejker och fackföreningar var förbjudna. Händelser som ledde till frigörelse från Sovjetunionen. Nu går vi turister genom samma port som Lech Walesa tog sig över för att komma in på området och leda strejken. Han och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter tryck- och yttrandefrihet.

Det är fint att bli påmind om att fackligt arbete är ett arbete för demokrati och öppenhet. Och att det krävs engagemang och mod på själva arbetsplatsen om riktig förändring ska ske.

Ibland är det som att vi glömmer bort det. Det pratas om facket som en slags myndighet eller ett försäkringsbolag – att det är ”någon annan” som har skyldighet att hjälpa till. Självklart ska man få hjälp av sitt fackförbund när man hamnar i kläm. Samtidigt gäller det att komma ihåg att det är en förening som kräver att medlemmar gör insatser på den egna arbetsplatsen.

Det går förstås inte att jämföra riskerna för varvsarbetarna i Gdansk med vårt vardagliga fackliga arbete. Men det är för den skull inget lätt jobb. Att vara den som kliver fram och tar ett förtroendeuppdrag kan vara tufft, tidskrävande och upplevas ensamt. Det kan du läsa mer om här.