Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Våga vara stor i orden
Jag är störst, bäst och vackrast. Men jag är alldeles för ödmjuk och bara en smula självironisk.
En norsk undersökning visar att folk som skryter om sina förträffligheter under en anställningsintervju sällan får jobbet. Tillåt mig tvivla. Bland våra nära släktingar aporna är det den apa som skriker högst och slår sig hårdast på bröstet som blir mest respekterad. Så ock bland människorna.
Att förhäva sig är en konst som nästan alltid lönar sig. När jag gick på journalisthögskolan en gång i tiden, försökte jag förklara för min vän Micke hur man använde ett redigeringsverktyg (ett obsolet föremål som kallades typometer) när telefonen ringer. Jag svarar och får på stående fot erbjudande om att jobba som vikarierande redigerare på en tidning.
- Men jag kan inte redigera, svarar jag sanningsenligt, för fastän jag kunde betydligt mer än Micke, så ansåg jag mig inte redo att ta ett jobb och därmed riskera svika presumtiva kollegor som utan tvivel skulle behöva inte bara dra sina egna lass, utan också puffa på mitt.
Men Micke sliter åt sig luren och deklarerar:
-Jag kan, jag är jättebra på att redigera, jag tar jobbet.
Och när jag står där med hakan någonstans i navelhöjd, rycker han nonchalant på axlarna och säger:
- Jag lär mig.
Det gjorde han naturligtvis. Även jag lärde mig något i teorin - att haussa sig själv är inte bara ofarligt, det är nödvändigt om man ska komma någonstans.
Självberömmet måste dock levereras med viss finess för att funka. Dessutom bör man vara man. Kvinnor som oblygt framhäver sina förtjänster har inte samma självklara framgång utan riskerar att bli betraktade som patetiska. En kvinna ska, enligt stadgarna i landet lagom, helst förminska sig själv och vänta på att en mentor ska bana vägen till toppen för henne. Vi ska duga, inte glänsa. Och absolut inte överglänsa.
Men om vi alltid ödmjukt står tillbaka och väntar på att mentorn på sin vita springare ska upptäcka vår begåvning, har vi egentligen försuttit rättigheten att vara bittra och besvikna över att våra löner är lägre och att jobbet gick till någon man med sämre meriter men med ett större ego.
Så skit i norrmännen och lär av aporna och lär av Micke - han fick inte bara jobbet utan också prinsessan och halva kungariket (alltså, han gifte sig med en kvinna som inte skulle drömma om att stå tillbaka, utan banade sin egen väg till toppen och blev snorrik.) Så Micke behöver inte redigera mer utan latar sig och spelar golf i ett soligt semesterparadis medan hans alldeles för ödmjuka kurskamrat måste upp i ottan, ut i det smutsgrå snögloppet för att ta sig till jobbet där hon skriver smått självironiska och bitvis bittra artiklar, fastän hon är störst, bäst och vackrast.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
Därför kastar jag mig under köksbordet
När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
