Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Kluven syn på ålder prövas

Bussföretaget Keolis och dotterbolaget Tunabergs Taxi har satt en övre åldersgräns för sina bussförare på 70 år. Det innebär åldersdiskriminering, menar DO, som stämt Keolis till Arbetsdomstolen. En prövning som kan bli vägledande.
Gabriella Westberg Publicerad 16 mars 2015, kl 17:19
Mats Andersson/TT
Mats Andersson/TT

Var gränsen går för vad samhället anser vara arbetsför ålder varierar. Man har rätt att jobba till 67 års ålder, enligt Lagen om anställningsskydd, LAS. Det är en tvingande regel och inga undantag görs för några yrkesgrupper.

För den som blir arbetslös efter 65-årsdagen är det dock pensionen som gäller och inte a-kassa. Arbetslöshetsersättning ges bara fram till senast månaden innan du fyller 65. Sjukpenning kan du få så länge du jobbar, men bara i högst 180 dagar om du fyllt 70 år. Sjukersättning däremot får du inte efter att du fyllt 65.

Samtidigt uppmanas vi att jobba längre upp i åldrarna, för att minska trycket på pensionssystemet. Och många måste också fortsätta jobba, för att pensionen helt enkelt är för låg.

2009 infördes den nya diskrimineringsgrunden ålder, men det är ännu ett ganska oprövat fält. Unionen har drivit ett antal ärenden om åldersdiskriminering till rätten. Det har då typiskt gällt arbetssökande som upplevt sig bortsorterade på grund av sin ålder i en rekryteringsprocess och där har man nått förlikning innan saken gått till prövning.

De tre ärenden som nu ska prövas i Arbetsdomstolen, och som alltså kan bli vägledande för hur lagen ska tolkas framöver, gäller tre bussförare som haft tidsbegränsade behovsanställningar för Keolis och dotterbolaget Tunabergs Taxi AB.

När de tre närmade sig sin sjuttionde födelsedag fick de besked från arbetsgivaren att deras behovsanställningar inte skulle förnyas, eftersom företaget har som policy att en anställning som bussförare upphör vid 70 år. Företagen har alltså gått längre än vad LAS kräver med rätten att jobba till 67 års ålder. Ändå är policyn ett uppenbart fall av åldersdiskriminering, menar DO.

Som sina yngre kollegor har de tre årligen genomgått syn-, hörsel- och hälsokontroller, vilket DO menar bör räcka för att avgöra om de är i stånd att köra buss professionellt. Antagligen blir det den frågan som hamnar i fokus i AD, gissar Unionens chefsjurist Martin Wästfelt.

- Hur mycket kan samhället kräva av arbetsgivaren? Kan det vara okej att dra ett streck där många typiskt sett inte klarar kraven, eller måste arbetsgivaren alltid pröva det individuellt? I det här fallet kanske det inte innebär så mycket extra besvär eftersom förarna vad jag förstår ändå testas årligen, säger han.

Prövningen av de tre fallen skulle också kunna få effekter på hur samhället ser på arbetsför ålder i övrigt. Om domstolen anser att Keolis och Tunabergs Taxi AB genom sin policy faktiskt bryter mot diskrimineringslagen, är det då rimligt att samhället i övrigt sätter en gräns för arbetslöshetsersättning och sjukersättning vid 65?

- En framgång för DO skulle kunna tvinga fram en förändring i socialförsäkringssystemet och driva på frågan om att höja gränsen i LAS från 67 till 69 år, säger Martin Wästfelt. 

Diskriminering

Rasism på Amnestys kontor – så tog de tag i det

Utrikes födda personer upplever en betydligt sämre arbetsmiljö än inrikes födda. På Amnestys svenska kontor blev situationen till slut ohållbar.
Noa Söderberg Publicerad 19 januari 2024, kl 07:39
Jämlikhetsstrategen Armina Etminan säger att hon tog jobbet på Amnesty eftersom organisationen menar allvar med sitt interna jämlikhetsarbete. Foto: Anders G Warne

Den 12 december 2020 publicerades en uppseendeväckande nyhet: Amnestys generalsekreterare i Sverige avgår efter anklagelser om rasism på föreningens kontor. En av världens mest profilerade människorättsorganisationer beskrevs i Aftonbladet som en arbetsplats präglad av rasistisk utfrysning och användning av ”n-ordet”.

För Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben, var det ingen överraskning. När historien blev offentlig hade hon redan företrätt flera medlemmar som upplevt rasistiska kommentarer och diskriminerande begränsningar av karriärutvecklingen – och fått sin kompetens ifrågasatt när de lyft problemet.

Liknande problem hade uppdagats på Amnestysektioner runt om i världen. På huvudkontoret i London inleddes en utredning som senare skulle visa att det fanns både aktiv rasism – okvädesord som avfärdades som skämt, vidrörande av svarta personers hår utan samtycke – och en mer subtil rasistisk struktur där chefer i London behandlade personal utanför Europa som om de hade lägre kompetens.

"Amnesty är hycklare"

Frustrationen kulminerade när organisationen tog offentlig ställning för den antirasistiska gräsrotsrörelsen Black Lives Matter. Anställda och medlemmar kom med hårda anklagelser om att Amnesty var hycklare, även i Sverige.

Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben på Amnesty.
Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben på Amnesty. Foto: Privat

– Det var kaosartat och väldigt känsligt till en början. Ett smärtsamt uppvaknande. Det blev tydligt att vi inte alls hade det systematiska arbetet för att förhindra att sådant här sker, säger Marianne Gyllenpistol.

Den bristen finns hos fler arbetsgivare. I höstas publicerade Arbetsmiljöverket en rapport som visar att utrikes födda upplever en klart sämre arbetsmiljö än inrikes födda. Av de förstnämnda svarar 12 procent att de utsatts för mobbning på jobbet. Bland inrikes födda är motsvarande siffra 6 procent.

Amnesty hade redan före krisen tagit fram en formell jämlikhetsstrategi. När stormen lade sig inleddes arbetet med att göra den till något mer än en pappersprodukt. Arbetsgivaren och facket började tillsammans ta fram planer, listor och mål.

Rekryterade jämlikhetsstrateg

En av de första åtgärderna var att rekrytera en jämlikhetsstrateg. Armina Etminan, som tidigare arbetat på stiftelsen Make Equal, fick jobbet. Hon tog plats i Amnestys svenska ledningsgrupp och fick ansvar för att jämlikhetsarbetet skulle genomsyra hela organisationen.

Konflikterna hade visat att det först och främst behövdes mer kunskap. På senare år har Amnestys anställda gått regelbundna utbildningar i bland annat minoritetsstress, ålderism och antimuslimsk rasism. Armina Etminan påpekar att sådant inte kan göras en gång och sedan bockas av.

– Kunskap är en färskvara. Det går inte att säga ”vi gick en utbildning och workshop om detta” och sedan tro att man är klar.

Problemet behöver också mätas, enligt henne. Amnesty införde regelbundna kartläggningar av arbetsmiljöproblem kopplade till ojämlikhet. Där ställs frågor om bland annat rasism, hbtqi-diskriminering och tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning.

– Det finns en stor diskussion om hur man ställer sådana frågor på ett bra vis. Man kan till exempel integrera det i sina vanliga medarbetarundersökningar och göra det på ett sätt som bygger på anonymitet, frivillighet och självidentifikation.

Diskriminering i samhället återspeglas på jobbet

Därefter inleddes den svåraste delen – att göra jämlikhetsarbete till något som präglar varje avdelning dagligen. Exemplen på vad det innebär är många: nya upphandlingskrav på företagshälsovården, jämlika spelregler på möten, särskilda utbildningar för chefer. Varje avdelning har fått i uppdrag att använda jämlikhetschecklistor.

Armina Etminan ger några exempel på vad en sådan kan innehålla.

– Om jag ska planera en kampanj, skriva ett inlägg i sociala medier eller planera ett årsmöte, vad behöver jag då veta och kolla upp? Behöver vi göra en syntolkning av inlägget? Har vi vilrum, bönerum och rätt kost på mötet? Det handlar om att verkligen kolla i förväg.

Amnestys problem blev offentliga

Trots att ämnet är känsligt, problemet svårt att mäta och lösningarna tar tid så har Armina Etminan och Marianne Gyllenpistol ett övergripande råd till den som märker av rasism och diskriminering på jobbet: lyft på locket. Säg som det är.

Att man vågade göra det på Amnesty är enligt Marianne Gyllenpistol en av förklaringarna till att just deras situation blev offentligt uppmärksammad.

– Jag tror att om man skulle göra detta på andra arbetsplatser så skulle det uppdagas samma sak.

Armina Etminan fyller i:

– Maktstrukturer och diskriminering som finns i samhället återspeglas ju på jobbet. Det handlar om vem som har möjlighet att vara sig själv, dela med sig av sina misstag, utvecklas och göra karriär. Vilka personer som får vilka tjänster. Det är inte säkert att sådant kommer fram i medarbetarundersökningar.

Jämlikhet kräver mod

Samhällsutvecklingen i Europa, med ökad polarisering och växande högerextrema partier, gör också att frågor om jämlikhet och mänskliga rättigheter blir mer politiserade. Det kan vara ännu ett hinder för att lyfta problemen på sitt jobb. Men Armina Etminan vill vända på perspektivet. Hon tror att en arbetsgivare som inte tar jämlikhetsproblem på allvar kommer ha svårt att i framtiden hitta personer att anställa.

– Både arbetsplatser och organisationer behöver komma fram till vilka de är och vad de står för. Det kommer vara viktigare än någonsin, men också ganska utmanande. Och det kommer att kräva mycket mod.

Amnesty International

➧ Människorättsorganisation grundad i Storbritannien 1961.

➧ Har drygt två miljoner ”medlemmar och supportrar”. Uppger inte exakt medlemsantal.

➧ År 2019 hade organisationen kontor i 63 länder.

➧ I Sverige jobbar omkring 90 personer.