Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Ska det vara så svårt att hålla tiden?

"Sorry att jag är lite sen ..." Ett respektlöst beteende som ska bestraffas – eller ett oföränderligt personlighetsdrag som bör förlåtas? Hur tidsoptimister ska hanteras finns det bestämda åsikter om. Men varför vissa av oss alltid är sena är ett tämligen outforskat ämne.
Anita Täpp Publicerad
Darling Clementine/Agent Molly
Darling Clementine/Agent Molly

Klockan är nio och alla har tagit plats i mötesrummet. Men Karins stol gapar tom. Denna gång är det tydligen bilen som har krånglat. Nyss meddelade hon också att hon blir fem, tio minuter sen. Alla vet att det brukar bli mer, men eftersom det ändå inte är någon idé att sätta igång med något annat, sitter alla kvar och väntar.

En kvart senare kommer Karin in i rummet och ber som vanligt glatt om ursäkt. När någon ger en skämtsam gliring om vilken oförbätterlig tidsoptimist hon är skrattar Karin och så kan mötet äntligen börja.

Känner du igen dig? I så fall ­– i vilken roll? För när det handlar om tidsoptimister och hur vi hanterar dem på arbetsplatsen så spelar ofta alla med i ett slags teater, enligt ett inövat mönster, som bidrar till att problemet består.

Det menar Mattias Lundberg, psykolog och docent vid Umeå Universitet, som har skrivit en bok med råd om hur man hanterar arbetskamrater som av olika anledningar stjäl ens tid.

– När vi inte säger nej utan skämtar om och accepterar beteendet, ofta för att vi är konflikträdda, så är vi medskyldiga till att tidsoptimisten kan fortsätta att komma för sent, säger han.

Varför har då en del så svårt att vara vän med klockan och komma i tid?

Enligt psykologen Filip Arnberg, docent i klinisk psykologi vid Uppsala universitet, kan det bero på att man har svårt att jämka sin egen tidsuppfattning med linjär tid, klocktid. Alltså att ens inre klocka inte går i takt med den faktiska tiden. Sedan kan funktionshinder, som innebär större svårigheter med organisation och koncentration, exempelvis adhd, också bidra.

– De flesta tidsoptimister är sena på grund av att de prokrastinerar, skjuter upp saker. Och det verkar också finnas en ärftlig komponent i tendensen att göra det. Men det betyder inte att det är svårare att ändra sitt beteende, om man vill göra det, säger han.

Mattias Lundberg hävdar att det inte finns någon forskning som visar att tidsoptimism skulle vara ett personlighetsdrag. I stället handlar det om ett inlärt och invant beteende som man av någon anledning har lagt sig till med.

– Men även om beteendet är respektlöst och slarvigt är det inte något medvetet, som att tidsoptimisten skulle ställa klockan för sent bara för att jävlas. Därför ska man inte skuldbelägga eller göra sig av med de här människorna på jobbet. I stället behöver man ta itu med problemet och få till en förändring genom att köra med både morot och piska, vilket jag är säker på hjälper, i alla fall i längden, säger han.

Jo, vi hinner, vi hinner!

Då är det nödvändigt att både chefen och kollegorna slutar att vara konflikträdda och tydligt markerar mot beteendet, menar han.

– Om tidsoptimisten kommer in skrattandes och vi i stället för att skämta om det markerar att vi har börjat vårt möte så börjar personen att vackla, säger Mattias Lundberg.

– Man kan också ta till andra tricks för att sätta stopp för beteendet. Om man till exempel planererar en konferens och vet att tidsoptimisten älskar att hålla i underhållningen, ja då lägger man den punkten först på dagordningen så att hon eller han går miste om den chansen när den kommer för sent. Sådant ger incitament till att komma i tid nästa gång.

Hur lång är en minut?

Enligt en studie gjord vid Universitetet i San Diego uppfattar vi att en minut är olika lång beroende på våra personlighetsdrag. Medan en spänd och målmedveten människa uppfattar att det går 55 sekunder på en minut uppfattar en mer avslappnad person att varje minut är 77 sekunder. Vilket alltså skulle kunna vara en förklaring till varför en del är tidsoptimister.

 

Någon specialist på tidsoptimism tycks inte finnas i Sverige. Däremot har det forskats rätt mycket om uppskjutarbeteende, prokrastinering. En av dem som studerat ämnet är Gerhard Andersson, psykolog och professor vid Linköpings universitet. Han tror att tidsoptimism i grunden handlar om att man har en orealistisk syn på vad man hinner med.

– Min egen erfarenhet av tidsoptimister är att de alltid är väldigt närvarande och engagerade i det de gör för stunden – och då inte lyckas slita sig från det i tillräckligt god tid för att hinna med, eller komma i tid till nästa sak de ska göra.

Och att vara engagerad i stunden kan ju vara positivt för arbetsgruppen, menar han.

– Dessutom är det bra att någon i gruppen är väldigt optimistisk och peppar de andra: ”Jo vi hinner, vi hinner!”

Man hamnar ju i centrum när man glider in lite senare

Gerhard Andersson påpekar att personligheten självklart också spelar in när det gäller tidsoptimism.

– Jag tror att ganska mycket är inlärt. Men den som är mer samvetsgrann och noggrann är nog mindre benägen att komma för sent. Vi är ju också mer eller mindre rädda för att misslyckas och att stöta oss med folk. Är man trygg i sig själv och inte är rädd för att stöta sig med folk så kanske man inte heller tycker det är hela världen om man kommer för sent.

En tänkbar anledning till beteendet skulle också kunna vara en önskan om att bli sedd.

– Även om tidsoptimisten inte själv är medveten om det skulle det kunna fylla den funktionen. Man hamnar ju i centrum när man glider in lite senare, säger några väl valda ord som förklaring till varför man är sen och alla ser glada ut och skämtar om det.

Det kan ta lång tid att ändra på ingrodda vanor

Men, påpekar Gerhard Andersson, att vara tidsoptimist för också med sig många negativa konsekvenser för tidsoptimisten själv – både i det sociala livet och i karriären. Vilket i sig borde varar ett incitament för att individen ska ändra på sitt beteende.

– Att kunna ta ansvar är viktigt i vårt samhälle. Den som tar ansvar tar också ansvar för sin tid, sköter sin almanacka och kommer i tid. Den som inte klarar att hålla tider ses som ansvarslös och kan bestraffas subtilt, som att den aldrig väljs till ledare på jobbet.

Filip Arnberg tycker att det är viktigt att ha förståelse för att det kan vara svårt att ändra på ett beteende.

– Naturligtvis kan man inte ändra på arbetsplatsen utifrån hur tidsoptimisten fungerar. Men det är ändå viktigt att vi alla är ödmjuka och förstår att även om tidsoptimisten verkligen försöker ändra på sina vanor så kan det vara mycket svårt och ta lång tid. Precis som det är för oss alla när det gäller ingrodda vanor.

Hjälp en tidsoptimist!

  • Skämta inte bort beteendet.
  • Ha en öppen diskussion om hur ni vill ha det och vilka regler som ska gälla på jobbet.
  • Ta ett samtal på tu man hand där du förklarar vilka konsekvenser din kollegas beteende får för dig. Sätt tydliga gränser och berätta vad du kommer att göra om gränserna överträds.
  • Be din chef att ha ett motiverande samtal med tidsoptimisten, där det framgår vilka konsekvenser beteendet kan få för honom eller henne. Exempel: ”Det ju är synd att du – som i övrigt är jätteduktig och omtyckt på jobbet – blir illa sedd bara på grund av dina ankomster. Men du måste själv bestämma hur du vill ha det”.

Du, tidsoptimist - hjälp dig själv: 

  • Ta kritik utan att förklara dig. Se i stället om du kan lära dig något av den.
  • Prata med en nära kollega om dina funderingar för att få en nyanserad bild och förståelse för problemet. Då kan du också få ett nytt perspektiv och tips på lösningar så att allt känns mer hoppfullt. Om du känner att ni är två om problemet kan det också göra att tröskeln till en förändring kan kännas lägre.
  • Kolla hur lång tid olika saker faktiskt tar, som att åka till jobbet.
  • Gör listor på vad du ska göra och hur lång tid det tar. Lägg på en kvart på den uppskattade tiden.

Tidsoptimisten är ett problem när:

  • … beteendet upprepas gång på gång.
  • … många kollegor mår dåligt/drabbas av beteendet.
  • … du frågar i fikarummet och fler än du upplever att det påverkar arbetsplatsen negativt.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Varning för snälla

Det kan säkert finnas genuint snälla människor. Men är man genuint snäll så är man det utan att göra väsen av sig. Det finns all anledning att vara på sin vakt mot folk som öppet och skamlöst utger sig för att vara snälla.
Johanna Rovira Publicerad 27 februari 2025, kl 05:59
Sektgoda, Godhetsknarkare och Flumsnälla. Alla är typer du gör bäst i att se upp för, skriver Johanna Rovira. Illustration: Olsson Ingers.

1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med:  Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka. 

2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid. 

3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.

4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn. 

5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande.