Karin Svensson jobbar med baksäten och klädsel på Volvo personvagnar i Torslanda i Göteborg. Hon märker tydligt att hon pratar annorlunda på jobbet.

– Man blir lite arbetsskadad vad man än jobbar med och vårt interna språk kan vara svårt för utomstående att fatta, säger hon.

På arbetsplatsen, där hennes speciella arbetsspråk är norm, är det lättare. Där kan en medarbetare fråga om IT-avdelningen kan "supportera" en dator och en annan kan välja att döpa en del av ett bilbaksäte till ”korven”. Andra produktionsdetaljer kan få heta limpa, smile, mustasch eller hundben, utifrån hur de ser ut. Och några generationer senare spelar det ingen roll vad de egentligen heter.

Ord som för gemene man är generella kan på Volvo bli väldigt specifika. Om någon exempelvis kallar sig ”projektledare” tar de flesta för givet att det gäller bilar, trots att det kan handla om att man är projektledare inom något helt annat område. Man pratar också om ”vecka 22 dag 3” i stället för 29 maj (skrivs ut 19w22d3). Och så är det det där med förkortningar.

– Jag kan säga att jag behöver ha "AAR före PP för att vi ska få PPAP3 till SOP". Mina kollegor skulle förstå precis, säger Karin Svensson.

Kan du översätta, tack?
– Jag behöver ha appearance approval före förserien pre production för att vi ska få production part approval process level 3 till start of production.

Vilket betyder?
– Att jag behöver ha godkänt utseende och teknisk lösning före sista förserien för att ha en kvalitetssäkrad produkt till produktionsstart.

Glasklart.

Volvoitiskan har letat sig in i ledord och strategier. När det i dag välanvända ordet ”commonality” började fastna i medarbetarnas språk hade det börjat användas högt upp i hierarkin, berättar Pernilla Dittmer, Karin Svenssons förra chef. I dag är commonality det ord som sägs i stället för dess svenska motsvarighet gemensamhet.

– Det är intressant att ett ord kan bli så vanligt att man har svårt att översätta det till svenska. Även när vi pratar svenska säger vi commonality.

Både Karin Svensson och Pernilla Dittmer pratar om volvoitiskan som att det faktiskt är ett språk. Och det är inte helt inkorrekt. Claes Ohlsson, docent i svenska språket på Linnéuniversitetet i Växjö, menar att man skulle kunna se volvoitiskan som ett pidgin-språk, vilket är ett enklare språk som inte har några modersmålstalare men som används som kontaktspråk mellan olika grupper som behöver kommunicera med varandra.

I vissa fall kan det till och med få fäste som förstaspråk och utvecklas till ett så kallat kreolspråk, som blir ett nytt språk med samma rika funktioner som andra språk. Det hände till exempel på Haiti när slavars och franska kolonisatörers språk smälte samman och till slut utvecklades till språket kreol, som pratas där än i dag.

Vi apar efter språket på jobbet för att vara en i gänget

Karin Svensson tror att volvoitiskan har uppstått på grund av företagets storlek, men enligt forskningen finns det fler anledningar till att det blir så här. Genom att apa efter ett etablerat språk på jobbet visar vi oss vara en i gänget, vilket skapar välmående, menar Claes Ohlsson. Men vi kan också välja att prata annorlunda än en viss grupp för att visa att vi inte hör dit.

– Olika avdelningar på en och samma arbetsplats kan ha olika status som hörs i språket. Man kan vilja undvika att anamma vissa vedertagna begrepp för att visa att ”vår grupp minsann är lite bättre och lite tuffare”, säger han.

Något som har en tydlig påverkan på hur du pratar är vilken status personen du talar med har. På samma sätt som att du kan välja att klä dig enligt samma klädkod som någon i en högre position än du själv kan du också börja spegla personen språkligt. Karin Svensson känner igen sig, i alla fall delvis.

– Jag kanske inte använder chefens språk av respekt till henne eller honom, men om jag skulle presentera något på en högre nivå där jag vet att de pratar på ett visst sätt så skulle jag absolut anpassa mig efter det.

Man kan även börja använda ord som man själv uppfattar som inkorrekta om någon i en hög position använder dem.

– Om man hör chefen säga något och vill ha chefens gunst så följer man det, säger Claes Ohlsson.

Pernilla Dittmer kan inte minnas att Karin har smittats av hennes ledarskap. Men hon själv har smittats av sina chefer. Språkbruket hos personer i ledande positioner har enligt henne lätt att få fäste och stanna i medarbetarnas prat.

– Om en hög chef med glimten i ögat säger: ”There’s no danger on the roof ” så kan man garva åt det länge, men sedan börjar man säga det själv. Det blir dumheter som man till slut inte inser att man säger.

Ett exempel som inte var någon dumhet, men där hon kände sig smittad, var när hon var stationerad i Kina och hade en chef som ofta använde uttrycket ”Xie xie” (tack tack).

– Det tog jag till mig jättefort och använde mig av under de fyra år jag jobbade där. Jag valde att ta till mig det för att jag tyckte att det var ett bra sätt att komma närmare mina kollegor och medarbetare i Kina, men när jag kom tillbaka tog det bara fyra veckor innan det var borta, säger hon.

Volvoitiskan är långt ifrån ensamt om att uppfylla ett syfte för en yrkesgrupp.

Knoparmoj var ett språk som användes av sotare. Det bestod av en mix mellan lånade drag från andra språk och påhittade delar, och förenade sotare från olika städer i Europa.

En annan grupp med ett eget språk var gårdfarihandlare, kringresande försäljare. I språket månsing vände man bak och fram på ord och lekte med språket.

Varför dessa språk har kommit till är enligt docent Claes Ohlsson tydligt. Inom de båda yrkesgrupperna använde man språket för att inte bli förstådda av utomstående.

Det är inte bara funktionellt att arbetsplatser utvecklar sina egna språk. Att använda ett språk som ligger långt ifrån våra gemensamma bestämmelser om hur vi pratar kan även innebära nackdelar – som att en medarbetare som inte försöker lära sig prata volvoitiska kan få det tufft på jobbet. Claes Ohlsson tror att det även kan skapa en uteslutande atmosfär, vilket medarbetare måste vara medvetna om.

– Klyftor mellan grupper kan öka. Men det är ofta inte mer än att vi noterar att olika grupper talar olika, och så är det inte mer med det.

Pernilla Dittmer tror sig ha svaret till varför hon själv pratar volvoitiska. Efter hennes åtta timmar långa arbetsdag finns inte en så stor andel av dagen kvar, helt enkelt. Och då är det lätt att jobbspråket smyger sig in även hemma.

– När jag fostrar mina barn kan jag säga: ”Det finns fan inget PII för det där.” Det är ett uttryck som kan användas på jobbet när man inte tycker att något följts eller när det inte finns något standardiserat arbetssätt för en viss sak.

Funkar det på barnen att säga så?
– Inte mycket funkar på mina barn.

Text: Caroline Gollungberg