En av de mest avgörande trivselfaktorerna är de relationer vi har på arbetsplatsen. Och allra viktigast är relationen till chefen. Den är till och med ännu viktigare än den du har till dina arbetskamrater.

Det visar en studie från Högskolan i Skövde, Högskolan Väst och Göteborgs universitet, som undersökt hur anställda påverkas av olika typer av relationer på arbetsplatsen.

– För att trivas på jobbet är det viktigt att bygga goda relationer med både chefen och kollegorna. Men om vi måste prioritera visar forskningen att relationen med chefen spelar en avgörande roll för vår arbetstillfredsställelse och vårt engagemang, säger Thomas Andersson, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Skövde och en av forskarna bakom rapporten.

Har du en bra relation med din chef känner du dig ofta uppskattad, sedd och bekräftad. Du får vanligen också bättre stöd och kan få mer inflytande över ditt arbete, enligt studien.

– Det leder i sin tur till att du involverar dig mer, förklarar Thomas Andersson.

Forskningen bygger på data som samlats in från drygt 100 chefer och 550 medarbetare inom detaljhandeln. Men Thomas Andersson menar att resultatet sannolikt är detsamma inom andra branscher.

Sociala relationer är avgörande för vår fysiska och psykiska hälsa. Och för att stå pall när livet är prövande.

– Relationer har ett oerhört stort men osynligt värde. De är särskilt viktiga i tuffa tider med många förändringar. Vi måste också vara varsamma om våra relationer. De tar tid att bygga upp, förklarar han.

Ändå har vi en tendens att underskatta sociala relationer. Och det gäller i synnerhet kvaliteten på relationer mellan anställda och chefer, menar Thomas Andersson.

En bra chef ger tydliga instruktioner, men också stöd och erkännande för det arbete som utförs. Känslan av att vara uppskattad kan också bidra till mer motivation och trivsel.

Har du god kontakt med chefen kan det ge möjligheter till utveckling och avancemang. Chefer som känner sina medarbetare väl är mer benägna att investera i deras utveckling, enligt forskarna i rapporten.

– Chefen har stor påverkan på arbetsmiljön. En chef som är stöttande och rättvis kan skapa en positiv arbetsmiljö där alla känner sig trygga och värderade, säger Thomas Andersson.

Samtidigt poängterar han att en relation mellan två människor är bådas ansvar.

– Det är vanligt att medarbetarna kan ha ett lite passivt förhållningssätt och tycks mena att det är chefens ansvar att skapa relationer. Men det är något ömsesidigt och det är viktigt att båda engagerar sig. Chefen är ingen tankeläsare.

Peder Nääs Sundemyr och hans sambo Emma Ångström längtade efter barn. Efter att ha varit tillsammans i fem år tyckte de att det var dags att bilda familj. De blev gravida men fick missfall. Efter en tid blev Emma gravid på nytt. Även denna graviditet slutade dåligt.

– Då började vi bli oroliga och beslöt att göra en utredning. Men den visade ingenting, berättar han och förklarar att de inte hade några problem med att bli gravida, svårigheten låg i att behålla barnet. Sex missfall på fem år, varav en tvillinggraviditet, drabbades de av.

Peder Nääs Sundemyr minns situationen hemma som oerhört tuff – och svår att balansera med arbetslivet.

– Det var som en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Det blev värre och värre i takt med att längtan efter barn växte. Vardagsslitet, jobbet, nöjen, andra drömmar om framtiden – allt kändes tomt.

Problemen gick ut över jobbet

Han inser i dag att hans arbetsförmåga inte var på topp, men då såg han det inte eftersom han mådde så dåligt.

– Jag hade långa startsträckor, svårt att minnas, tappade bollar, var omotiverad, hade svårt med koncentrationen, var distraherad och hade ångest.

Situationen försvårades ytterligare då Peder Nääs Sundemyr i sin yrkesroll utöver kollegorna på jobbet även hade externa jobbkontakter som inte kände honom så väl.

– I efterhand har jag insett att många uppfattade mig som arrogant och ointresserad. Men det var bara ett uttryck för hur jag mådde. Folk dömer för snabbt. De reflekterar inte över att ens beteende kan handla om ett tillstånd man befinner sig i och inget annat.

Peder Nääs Sundemyr förstår att vissa väljer att lämna privata bekymmer hemma. Men då handlar det oftast om ett ”vanligt” dåligt mående och inte om en kris, menar han.

– I en kris spelar det väldigt liten roll hur mycket du biter ihop och försöker köra på som vanligt, även på kort sikt kan det göra mycket skada. 

Inte självklart att berätta

Under de jobbiga åren arbetade Peder Nääs Sundemyr på två olika arbetsplatser där han var öppen med vad han och Emma gick igenom. Men det var inget självklart till en början. 

– Jag ville ha kvar en plats i livet som var vanlig – min yrkesroll. Men det visade sig snabbt att det inte höll. Det kunde inte vara som vanligt, inte ens i närheten, så att hålla tyst kändes aldrig som ett val. Jag var tvungen att berätta eftersom jag inte fungerade som förväntat.

Han berättade först för chefen och därefter för sina kollegor. Chefen var förstående, inbjöd till samtal och anpassade hans arbetsuppgifter.

– Jag slapp en del jobbiga arbetsuppgifter och det sågs inte konstigt att jag var på så många vårdbesök med Emma. Kollegorna var också förstående och stöttande, några frågade hur de kunde avlasta mig.

Blev sjukskriven

Peder Nääs Sundemyr blev sjukskriven i kortare perioder eftersom han var tvungen att assistera Emma vid alla medicinska aborter som gjordes hemma.

– Alla missfall var så kallade uteblivna och det behövdes mediciner för att sätta i gång dem. De gjorde att Emma mådde jättedåligt även fysiskt och inte klarade sig på egen hand.

Men trots alla anpassningar fortsatte det att vara svårt för honom att inse hur pass mycket han klarade av.

– Det hände att jag lovade saker som jag sedan inte kunde hålla, trappade upp för snabbt och hemlighöll det. Det gjorde att jag mådde ännu sämre.

Behandlades annorlunda som man

Peder Nääs Sundemyr fick också uppleva hur annorlunda män som ”drabbas” av missfall behandlas. Han minns att många frågade hur det var med Emma, men inte hur han själv mådde.

– Jag var med om vårdbesök där jag som man knappt fick ögonkontakt. Såklart är det en uppenbar skillnad eftersom kvinnan är själva patienten. Det är hon som upplever allt det kroppsligt jobbiga. Men vi män behöver också få lite omsorg. En dröm har gått sönder och förlusten är ju densamma för oss båda.

Som om missfallen inte var nog råkade Peder Nääs Sundemyr ut för ytterligare en stor kris under samma period.

– Det var en närstående till mig som blev allvarligt psykiskt sjuk och fick sluten vård. Vid två tillfällen behövde jag åka i väg snabbt från jobbet för att leta eftersom hen hade försvunnit och var en fara för sig själv.

En chef förstod inte alls

Han berättar att han under den perioden hade en annan chef som inte alls visade samma förståelse.

– Till slut blev allt för mycket. Både kroppen och psyket stängde ner och jag slutade fungera på alla plan och blev sjukskriven på heltid. Efter det dröjde det många månader innan jag började jobba igen.

Peder Nääs Sundemyr kom aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Han fick ett nytt arbete där han arbetar än i dag. Och så äntligen – 2020 fick han och Emma en efterlängtad liten Bruno.

– Det var som om en förbannelse som lyftes. In i det sista vågade jag inte hoppas. Men så kom han till slut, det kändes overkligt. Eftersom vi i så många år varit inställda på att det var det här vi ville var det som att livet fortsatte efter att tiden frusit. I april 2022 fick Bruno en lillasyster, Iris. Henne vågade vi hoppas på.

Text: KATARINA MARKIEWICZ

Psykologen: ”Att dölja förvärrar”

Det är bättre att berätta hur man mår för dem man litar på, menar psykologen Alexandra Thomas.

Var går egentligen gränsen mellan jobb och det privata? Alexandra Thomas, psykolog och specialist i organisationspsykologi, tycker att gränsen i Peders och Emmas fall är väldigt tydlig, när Peder beskriver hur han först stänger av, börjar uppfattas som arrogant och till slut får allt svårare att fungera.

– Här genomsyras jobbet alltmer av de extrema påfrestningarna som paret går igenom. Men generellt är det svårt att säga var gränsen går, då det finns olika grader av både kris och psykisk ohälsa. I vissa fall kanske man själv inte märker, eller vill märka, hur långt det har gått.

– I sådana lägen blir relationen till en uppmärksam chef och omtänksamma kollegor, som kan ställa frågor och beskriva vad de ser, särskilt viktig. Ibland kanske inte tilliten är den bästa till den närmaste chefen, men att dölja sitt mående förvärrar bara situationen. Bättre då att sakligt berätta hur det ligger till och öppna upp mer för dem man litar på.

Alexandra Thomas menar att chef och arbetsgivare har skyldighet att anpassa arbetet till medarbetarens behov.

– Att som ledare visa förståelse och anpassa arbetsbördan efter förmåga ökar sannolikheten för att medarbetaren kommer tillbaka och börjar fungera som vanligt. Utöver att det signalerar ett människovänligt ledarskap skapar det lojala medarbetare och en arbetsplats där den anställda tillåts vara på jobbet med hela sig själv och sin livssituation.

Alexandra Thomas förespråkar ett så kallat compassion-fokuserat ledarskap.

– Det delas in i fyra steg, där både ledare och medarbetare uppmärksammar om en kollega inte verkar må bra. Därefter försöker man förstå orsaken och visar empati. Men det viktigaste är att inte fastna vid den empatiska reaktionen, utan även agera så att den andras situation förändras till det bättre.

Hennes råd till kollegor som märker att en medarbetare inte mår bra är att visa att man finns när kollegan är redo att öppna upp.

– Håll dig lugn och lyssna hellre än att prata. Ställ frågor, inte av nyfikenhet utan för att förstå så att du kan avlasta och stötta. Ta egna initiativ. Det räcker ofta med små handlingar, som att köpa lunch, hjälpa till med en trasslig utskrift eller bara ta en kaffe och lyssna.