Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Det råder fortfarande stor ojämlikhet inom IT-branschen. Förra året var bara drygt var fjärde anställd kvinna, vilket till och med innebär en försämring jämfört med för tio år sedan.
För att få fler kvinnor att söka sig till branschen har Microsoft sedan femton år delat ut priset Årets IT-tjej, där ett av kriterierna är att man ska brinna för jämställdhet.
I år föll valet på 24-åriga Sofie Borck Janeheim, som utbildar sig till civilingenjör och lärare inom informations- och kommunikationsteknik.
- Nu borde jag naturligtvis säga att det är IT-programmering, skämtar Sofie Borck Janeheim när hon får frågan om vad hon helst gör på fritiden.
- Men då tränar jag hellre på gym och spelar fotboll.
Varför blev just du årets IT-tjej?
- Det beror nog på att jag har en unik bakgrund, att jag har både pedagogik och teknik med mig. Om man ska uppmana folk att börja jobba inom IT så måste man också lyfta dem över IT-barriären genom att vara pedagogisk och säga ”kom så visar jag hur man gör”.
En förutsättning för att få priset är att man brinner för jämställdhet. Vad har du konkret gjort?
- Jag har engagerat mig i föreningen Hello world där vi jobbar med att väcka det digitala intresset hos barn. Vi ordnar programmeringsläger där hälften av deltagarna är tjejer. Sedan är jag också mentor för en gymnasietjej som jag hjälper med studierna och försöker vara en bra förebild för.
Hur kom du själv in i branschen?
- Eftersom jag tyckte väldigt bra om matte och fysik så började jag läsa fysik på KTH. Då ingår också en programmeringskurs och på den insåg jag att det var det jag ville hålla på med.
Varför är det ännu så få kvinnor inom IT?
- Framför allt för att det saknas kvinnliga förebilder. Innan jag började på KTH kände jag inte en enda kvinna som jobbar inom IT och visste inte ens att det var ett alternativ utan trodde att den som är duktig på matte och fysik alltid blir lärare. Men på en introduktionskurs hade jag en kvinnlig professor som lärare och hon var både duktig på fysik, matematik och IT och då tänkte jag att kan hon så borde jag också kunna.
Vad är ditt bästa råd till kvinnor som funderar på att jobba i branschen?
- Att man vågar pröva och ju tidigare desto bättre. Man kan exempelvis gå in på programmeringssidor på nätet och testa där. Exempelvis på codecademy.
Som vinnare ska du vara en förebild och en ambassadör för alla andra IT-intresserade tjejer. Hur ska du vara det?
- Genom att vara positiv och engagerad och visa att jag brinner för ämnet. Jag ser verkligen fram mot att träffa många tjejer och vara inspirerande för dem.
Vem har du själv som kvinnlig förebild?
- Min mamma som alltid har varit väldigt stöttande i allt jag har velat göra. Hon har också själv visat, genom sitt studie- och yrkesval, att man alltid kan byta bana och göra nytt. Sedan har alla kvinnliga lärare och professorer på KTH imponerat och inspirerat. Om jag ska välja någon annan blir det Pia Sundhage som är en fantastisk och stark kvinna som alltid går sin egen väg.
Vilket är ditt drömjobb?
- När jag är klar med mina studier nästa sommar ser jag fram emot att få jobba inom något roligt IT-bolag. Jag är sugen på att driva stora projekt som både involverar IT och kontakt med människor.
Brukar du ställa frågor om hur kollegor mår? Om du är kvinna är det troligare att du svarar ja på frågan enligt en Novus-undersökning som gjordes i april i samarbete med jämlikhetskonsulterna Make Equal.
Drygt var fjärde kvinna uppger att de själva har uppmärksammat kollegors mående minst en gång varje dag under senaste månaden. Motsvarande siffra för män är tio procent.
Ungefär lika många män som kvinnor uppger att de själva uppmärksammat kollegors mående minst en gång per månad.
Alva Karlsson, jämlikhetskonsult på Make Equal, betonar att den sociala arbetsmiljön är en viktig, men ofta osynlig del i trivseln på arbetsplatsen.
– Både män och kvinnor ställer frågor om kollegors mående, alltså frågor som är inte bara är: Tjena, läget? utan mer lyssnar in och tar till sig det kollegor säger.
Mer än dubbelt så många kvinnor som män upplever också att kvinnor i högre grad plockar bort andras koppar eller glas på kontoret. Enligt undersökningen är det också fyra gånger fler kvinnor som upplever att kvinnorna i högre grad tar ansvar för att ta anteckningar under möten.
Ett trevligt klimat gör att fler mår bra och vill stanna kvar. Men sällan får de som gör de små outtalade och osynliga uppgifterna cred, karriärutveckling eller lönepåslag för att de är sympatiska lagspelare som lyfter andra. Tvärtom kan det enligt studier påverka karriären negativt för individen, trots att arbetsplatsen gynnas.
– Det här är en fråga som vi märkt på arbetsplatser att det är lite extra svårt att ta på. Det går inte att skapa roterande scheman kring vem som sköter det sociala, men det är osynligt arbete, något som tar tid och påverkar arbetsmiljön, säger Alva Karlsson.
Vad får det här för effekter?
– Alla de osynliga arbetsuppgifterna är ingen stor grej var för sig, och nödvändigtvis inget som upplevs som jobbigt. Som att prata om helgen, det är inget man tänker på som en uppgift, men om samma personer också tar anteckningar och fixar fika blir det många timmar.
Ska kvinnor vara mindre sociala eller män mer?
– Det handlar inte om det, utan om att börja synliggöra och ge cred till de som gör det här arbetet och hur vi är som personer. Vissa har lättare att ta socialt ansvar vilket är viktigt för arbetsplatsen. Är man inte så bra på det kanske man kan göra något annat extra.
Hur creddar man de där som är skickliga i det sociala?
– Prata om att du uppskattar att personen frågar hur du mår. Det kan kännas skönt att någon märker det. Det kan även komma upp som något positivt i medarbetarsamtal.
Blir man inte mindre produktiv av att sitta och prata?
– Det behöver inte ta särskilt lång tid, jag tror få sitter och tar socialt ansvar åtta timmar per dag. Men om det är samma personer som kanske också städar efter fikan, tar anteckningar och gör en sammanlagd insats som inte ger personen någon uppskattning blir det en ojämlik utmaning.
Förväntas det av kvinnor att de ska ta mer socialt ansvar?
– Ja, vi har sociala förväntningar på att kvinnor ska göra det. Om de inte gör det straffas de för att de inte stöttar och hjälper till. Men när män inte gör det så funderar man inte över det. Och om en man tar socialt ansvar anses det jättebra att han till exempel fixat fikat, säger Alva Karlsson.
Hur ska man kunna prata om osynligt arbete utan att män slår bakut?
– Det handlar inte om skuld, utan om att synliggöra saker som man inte alltid tänker på, utan tar för givet. Prata om det på arbetsplatsen. Har vi några osynliga arbetsuppgifter i gruppen som tenderar att landa i vissas knä? Nu finns ett handlingsutrymme. Vi kan skapa positiv skillnad för en mer jämlik arbetsplats.
Make Equals Osynligt-arbete-barometer i samarbete med Novus tar tempen på jämställdheten i svensk arbetsmiljö. Den senaste enkäten är gjord på 715 personer i åldrarna 20-65 år och ger en fingervisning om mäns och kvinnors upplevelse av socialt ansvarstagande.
”Osynligt arbete” på jobbet är uppgifter som:
• Hjälper företaget men som inte ingår i din arbetsbeskrivning eller i företagets/organisationens huvudsakliga uppdrag.
• Inte leder till några professionella fördelar för den som utför det.
• Ofta görs i skymundan.
• Inte kräver några särskilda specialkunskaper.
• Studier visar att kvinnor lägger 200 fler timmar än män per år på osynligt arbete, vilket kan påverka lön och karriär negativt.
Exempel kan vara brygga kaffe, föra mötesanteckningar, köpa fika, samordna presentinsamling - eller fråga hur kollegorna mår.
Källa: Lise Vesterlund, professor i nationalekonomi som forskar om ”non-promotable work” och har skrivit boken The No Club: Putting a Stop to Women’s Dead-End Work.
"Känslomässigt arbete"
Begreppet ”känslomässigt arbete” fick genomslag 2017 i en viral krönika av nordamerikanska journalisten Gemma Hartley som sedan skrev boken Så jävla trött - om kvinnors känslomässiga arbete.