Hoppa till huvudinnehåll
Jämställdhet

”Många gubbar tycker att hockey är för män”

Hockeyspelaren och sportchefen Erika Grahm är väl insatt i jämställdhetsproblemen inom hockeyn. Trots de stora löneskillnaderna mellan damer och herrar menar hon att det först och främst är attityderna som behöver förändras.
Petra Rendik Publicerad 21 januari 2020, kl 13:36
Pernilla Wahlman/TT
Erika Grahm är spelare i Brynäs och sportchef för hockeyföreningens flick- och damverksamhet. Pernilla Wahlman/TT

Erika Grahm räknas trots sina 29 år redan till veteranerna inom damhockeyn med över 200 A-landskamper och 13 säsonger i SDHL-klubben Modo hockey. Sedan ett drygt år tillbaka huserar hon i Gävleklubben Brynäs. Erika är heltidsanställd och kombinerar rollerna som aktiv spelare på 25 procent och sportchef för föreningens tjej- och damverksamhet resten av tiden.

Att hockeyn har jämställdhetsproblem vet Erika om någon. Så de enorma löneskillnaderna mellan damer och herrar förvånar inte alls. Men att se siffrorna 121 000 mot 5 500 svart på vitt betyder ändå något, det är ett bevis på att verkligheten är skev.

Läs mer: Stora löneskillnader i hockeyn

– Jag tror att statistiken ändå kan få andra som inte är lika insatta att haja till, säger Erika Grahm.

Bara sju procent kan försörja sig helt på sin sport, resten pluggar eller jobbar dagtid för att kunna träna och spela match, oftast på kvällar och helger. Dagarna blir oändliga och återhämtningen som idrottare på elitnivå behöver, blir lidanden. Det leder till att många slutar med hockeyn fast de skulle ha många bra år kvar att ge.

När Erika spelade i Modo tog hon tjänstledigt ett år från sitt jobb för att spela hockey på heltid. Med facit i hand blev det inte så roligt som hon hade hoppats på.

– Eftersom damerna ofta får träna på kvällarna blev dagarna långa och rent ekonomiskt gick det runt precis. Det hade inta varit hållbart i längden. För att det här ska fungera behöver man en hyfsad ersättning och andra träningstider så att hockey blir mer av ett yrke.

Löneskillnaderna till trots vill Erika Grahm ändå börja i en annan ände när det kommer till vad som behöver göras för att tjejer ska ha en sportslig chans att utvecklas som hockeyspelare.

Innan man pratar pengar måste klubbar och hockeyförbundet arbeta med acceptans, attityder och synsätt på damhockeyn. Tjejer jämförs med killar på ett sätt som inte sker inom andra idrotter. En damskidåkares styrka eller snabbhet ställs sällan mot en herråkares, enligt Erika.

– Hockey är en manlig bransch och det finns många gubbar som tycker att hockey är för män. Men det är 2020 och idrott ska vara för alla, oavsett kön, religion, läggning eller etnicitet. Vi har en enorm resa framför oss inom hockeyn.

Processen är redan igång men förändringar sker inte över en natt. Mycket har ändrats till det bättre de senaste åren menar Erika. Att damkronornas långdragna konflikt med hockeyförbundet i höstas ledde till att ett nytt avtal som bland annat ger spelarna ersättning för förlorad arbetsinkomst vid landslagsspel är ett steg. Många klubbar jobbar också aktivt med jämställdhet och mångfald men det behöver göras ännu mer.

Och tjejerna som vill lira hockey blir fler. Brynäs har två flicklag med 70 spelare som intar isen varje vecka.

– Det är halva grejen med mitt jobb att ge nästa generation det vi inte haft. De ska kunna spela professionell hockey om de vill. Men de här tjejerna växer upp i ett annat samhälle än vad jag gjorde. När jag var 10 år var jag den enda tjejen som spelade hockey där jag bodde, säger Erika Grahm.

Jämställdhet

"Man ser ett mönster i hur man behandlar kvinnor"

Kvinnor inom skogsbranschen känner sig lika eller rent av mer utsatta nu än tidigare, visar en ny studie från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Carola Hellström är en av dem som lämnat branschen i protest.
Johanna Rovira Publicerad 5 september 2022, kl 06:01
Carola Hellström och bild på avverkad skog.
Skogssektorn: Carola Hellström lämnade branschen i protest mot mörkade kränkningar mot kvinnor.

Skogsbranschen är fortfarande mansdominerad trots att andelen kvinnliga studenter på utbildningarna ökat till 30 procent och att andelen kvinnliga chefer ökat.

– Man ser ett mönster i hur man behandlar kvinnor i skogsbranschen, säger Carola Hellström, som efter sex och ett halvt år på ett stort skogsbolag fick nog.

Carola Hellström upplevde att skogsbolaget där hon i fem år agerade som arbetsmiljöombud och likabehandlingsombud, aktivt mörkade och undvek att hantera kränkningar och trakasserier. Även om det fanns likabehandlingsplaner, gjordes aldrig någon analys och arbetsgivaren valde att vifta bort de riskfaktorer som fanns.

– Som ombud var jag inblandad i flera ärenden som handlade om kränkningar och sexuella trakasserier. Jag blåste i visslan även för egen del, men man lade locket på så att det skrek om det. Det gjordes en utredning och förövaren fick en annan, fin befattning, men arbetsgivaren valde att tiga och sopade kommunikationen om detta under mattan.

– Med tanke på allt jag sett och hört insåg jag att jag inte kunde jobba kvar hos en arbetsgivare som enbart jobbar aktivt med frågorna på pappret men inte efterlevde egna rutiner, riktlinjer och planer, säger Carola Hellqvist, som först avgick i protest som ombud och en månad senare sade upp sig.

Kvinnor lämnar av vantrivsel

Hon är ingalunda ensam om att lämna branschen. 25 procent av kvinnorna i skogssektorn säger upp sig, oftast av vantrivsel, enligt Elias Andersson, forskare vid SLU. Han var med på ett hörn när tempen på jämställdheten inom skogsbranschen togs 2011. Den undersökningen visade att det fanns en tydlig könssegregering och krut lades på att komma till rätta med problemen.

I veckan presenterade Elias Andersson tillsammans med kollegan Maria Johansson en uppföljning,  Tio år med jämställdhet på agendan, som visar att trots de insatser som sattes in efter den förra undersökningen, är resultatet nedslående. 

– Det är klart vi hade hoppats på att vi kommit längre. Samtidigt har vi ju fått signaler, inte minst efter #metoo och #slutavverkat, om att det fortfarande finns stora utmaningar, säger Elias Andersson.

Machokultur i branschen

Inom branschen har det funnits en kultur som att man ”måste tåla skämt” och ha skinn på näsan.  Den kulturen blev ifrågasatt i och med metoo-rörelsen, som inom skogsbranschen fick hashtagen slutavverkat, menar Elias Andersson. Men uppenbarligen kvarstår machokulturens inverkan på kvinnorna.

Två av fem kvinnor inom skogssektorn svarar i enkätundersökningen att de upplever utsatthet i form av könsdiskriminering och något fler uppger att de utsatts för kränkningar som glåpord, insinuationer, tafsande och utfrysning. 

– Det är nästan på gränsen att det ser ut som att utsattheten har ökat sedan 2011. Den har i alla fall inte minskat. En tolkning kan vara att det är medvetenheten om vad som faktiskt är okej och vad som inte är okej, som har ökat, säger Elias Andersson.

Tufft för kvinnliga chefer

Bland cheferna är det ännu fler som svarat att de upplevt könsdiskriminering eller kränkningar – tre av fem kvinnor i chefsposition har upplevt detta. Mest utsatta tycks kvinnor som är chef på en lägre position vara.

– En positiv överraskning är att skillnaden mellan andelen kvinnor och män som är chef på lägre- och mellannivå, som fanns 2011, i stort sett är borta. Men det är även dessa kvinnor som är mest utsatta, vilket tyder på att det inte räcker att bara rekrytera kvinnor, man måste också jobba på normer och kultur, säger Elias Andersson, som påpekar att arbetsgivaren har ett ansvar att förebygga och motverka diskriminering och kränkningar.

Carola Hellström gör samma analys:

– Man jobbar mycket på att få in kvinnor, men det krävs aktivt arbete för att få kvinnorna att stanna kvar, säger hon.