Insändarredaktör Åsa Frisk

Hej Björn Öijer. När jag läste din ledare (Kollega 7/08) om att Unionen var en av de tre huvudsponsorerna för Stockholm Pride 2008 kände jag att jag är glad att jag är medlem i ett fack som, precis som du skriver: "tar hbt-frågor på allvar".

Jobbavdragen är en av de största diskrimineringar i Sveriges historia.

Har sedan hösten 1986 varit medlem i fack och a-kassa. Blev för första gången arbetslös i mitten av maj, i slutet av juli efterlyste jag mina pengar. (Jag hade läst om långa handläggningstider) därför hörde jag inte av mig tidigare.

Är det inte dags att slopa utskick av tryckta exemplar av tidningen?

Vill ni höra om en mycket märklig och skrämmande upplevelse som jag var med om för snart ett år sedan?

Jag är själv mycket moraliserande och kommer gärna farande med pekpinnar till höger och vänster. Dock lever jag inte alltid upp till mina ideal.

Som uthyrd konsult i bemanningsbranschen får man vara beredd på att behöva skydda sig själv. Jag blev vid ett tillfälle ombedd att skriva under en sekretessförbindelse där jag hade riskerat att behöva betala en icke specificerad summa pengar.

I Sverige har sedan länge ett särskilt ansvar lagts på revisorn för att öka tryggheten för alla anställda. Revisorn granskar och kontrollerar att skatter och sociala avgifter betalas in och att arbetsgivaren uppfyller sina åtaganden gentemot sin anställda, myndigheter och samhället. Nu när revisionen blir frivillig för en stor majoritet svenska företag innebär det ett förändrat ansvar och ett annat risktagande för de fackliga företrädarna i företagens styrelser.

Facken behöver verkligen både förnyas och förändras! Det är bara en fråga om hur?

Om Sverige genomför en arbetstidsförkortning så är jag övertygad om att folkhälsan kommer att förbättras mycket kraftigt.

Jag tycker att det är en självklarhet att alla företag skall teckna kollektivavtal.

Jag blev arbetslös den 2 maj och har efter många olika intyg och bedyrande på heder och samvete att jag inte narras fått besked att jag får NOLL kr.

Jag läste i Kollega att vår förbundsordförande Mari-Ann Krantz kan välja att gå i pension vid 60 års ålder, med en avtalspension om 64000 kronor i månaden. De flesta av oss tycker nog att månadslönen på 85000 kronor skulle räcka till ett rikligt pensionssparande.

Vill bara säga att det var en stor glädje när man tidigare i år fick första numret av Kollega i brevlådan. Den skiljer sig stort från den mängd tråkiga facktidningar som finns.