Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Ställer mig frågande till valet av ordet tillåtande

Hej Björn Öijer. När jag läste din ledare (Kollega 7/08) om att Unionen var en av de tre huvudsponsorerna för Stockholm Pride 2008 kände jag att jag är glad att jag är medlem i ett fack som, precis som du skriver: "tar hbt-frågor på allvar".
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Som hbt-person känns det givetvis tryggt att veta var mitt fack står i dessa frågor.

Jag blev också glad när jag läste att du förklarar att "festivalen behövs - som kunskapshöjare för alla och frizon för människor som allt för länge utsatts för förmynderi och inskränkthet" - allt för många tror att Pride endast handlar om fester, glitter och glamour.

Dock skriver du att "Att verka för ett öppet och tillåtande klimat borde vara en självklar facklig uppgift" och det är för visso väldigt bra, men jag ställer mig lite frågande till valet av ordet tillåtande. Det låter som att man tillåter något som inte är helt okej. Synonymer med ordet är bland annat godkännande och beviljande. Ingen ska behöva ett godkännande eller ett tillåtande för att vara den man är!

Men är den man är - punkt slut!

Detta handlar inte om att märka ord, det handlar om att man kanske bör tänka sig för både en och tre gånger innan man väljer ord - även om tanken var god så kan resultatet bli negativt och kanske rent av kränkande för någon.

Jag läste vidare i din ledare att "en bra arbetsmiljö måste också kännetecknas av respekt för dem som inte till prata med kollegorna om sitt sexliv...".

Nu undrar jag: vad har sexlivet med det hela att göra?!?!

Du skriver så fint att "Unionen pyntade en halv miljon" (det är mycket pengar och många är garanterat väldigt tacksamma över det) och att festivalen behövs bland annat som kunskapshöjare etc, men det känns inte som att du förstått vad "hbt-frågor" handlar om.

Det handlar om att man ska kunna vara öppen med vem man är, vem man lever ihop med, vad man gjorde i helgen, vart man ska åka på semester, vem man var på bio med etc - det handlar inte om ens sexliv!

Jag är helt öppen med min sexuella läggning på jobbet (något annat vore inte ett alternativ), men mitt sexliv är oväsentligt och garanterat helt odiskuterat.

Så... jag har ett tips till dig (och till alla andra som tror sig veta vad det handlar om att kunna vara öppen på sin arbetsplats): ta reda på vad det egentligen handlar om innan du skriver nåt!

Glöm inte att hela 35 procent inte är öppna på sin arbetsplats!

Vill du tillåta din kollega att vara den hon är eller vill du välkomna henne?

Linda

svar Hej, Linda! Jag håller med dig om att ett välkomnande arbetsklimat är att föredra framför ett tillåtande. Jag håller också med om att sexliv inte är samma sak som sexuell läggning. Men även den sexuella läggningen kan för en del människor vara en privatsak som de inte vill prata med arbetskamraterna om. I så fall ska de vara välkomna att slippa "komma ut" i den frågan.

Som journalist har jag för vana att ta reda på vad saker handlar om, innan jag skriver. Sen kan det förstås bli fel ändå.

Björn Öijer

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson