Att så måste ske är en förutsättning för att arbetstagarnas inflytande inte skall urholkas på grund av medlemstappet samt det låga intresset för facklig aktiviteter.
I den fackliga styrkan och att ha legitimitet att företräda fodras
att vi är många och att organisationsgraden är hög.

Många har svårt att se medlemsnyttan av att vara medlem  i facket.
När jag läser "hetluft", Unionens tidning för förtroendevalda, blir jag både positiv och negativ till budskapen om förnyelser.
Den ena rubriken som gör en glad är det våras för demokratin. Demokratin och engagemang är drivkraften i ett fackförbund.

Betonghäckarna i facket måste släppa fram oss är den rubrik som gör mig fundersam. Om det enbart är föryngring som är lösningen för att få till förnyelse så är ju problemet lättlöst. Gör som miljöpartiet; begränsa valperioden för de förtroendevalda!
Jag tror inte på så lätta lösningar som att det handlar om att bara släppa fram nya eller andra förtroendevalda.

TCOs kampanj grundar sig på en undersökning där 70% i åldrarna 20-35 år tycker att det behövs en förändring och att facket känns anonymt och långt borta från vardagen. Ska man lyckas med denna utmaning att vara i vardagen  tolkar jag det som att facket måste finnas och synas på arbetsplatserna och kan tjäna medlemmarna.

Man är förtroendevald och det gäller att ha arbetskamraternas förtroende och skapa förtroende. Lätt att säga men svårt att uppnå.
Riskera inte förnyelsekampen med uttalande om att betonghäckarna måste bort, om det inte kommer från medlemsdjupet.  Annars är risken stor att vi får en ny förtroendedebatt om fackliga karriärister i stället för betonghäckar och fackpampar.  Förändringsarbetet måste finna fäste bland arbetstagarna för att lyckas.

Jag tror att det handlar mer om vad facket kan erbjuda och göra än om vilka som företräder medlemmarna.

Vi måste bort från etiketten att vara fackpampar och  ta kravet förnyelse på stort allvar.
Tommy Eklund