Insändarredaktör Åsa Frisk

Skulle just slänga Kollega 1/09 i återvinningen när min blick fastnade på Urban Olssons debattartikel.

Trots remiss till sjukgymnastik så är det inte självklart med sjukgymnastik.

Jag har jobbat i 35 år. I somras gick företaget i konkurs vilket gjorde att jag blev arbetslös. Var på TRR och pratade, de tyckte jag skulle ansöka om att läsa på halvtid med a-kassa.

EU använder våra skattepengar till reklam. För någon månad sedan gällde det holländska tulpaner. Nu pågår en kampanj för att få oss att äta grekisk potatis.

IFmetall gick med på att sänka sin arbetstid lika med sänkta löner. Hur gör man när man kommer in i en högkonjunktur?

Den 8/3 - på den internationella kvinnodagen - översvämmas medierna av reportage om hur det står till med bl a jämställdheten mellan könen. Detta är givetvis fortfarande nödvändigt även i Sverige eftersom mycket återstår att göra trots att det förnekas av vissa.

Nu skall jag berätta en historia som kanske rent av kan få dig som läser att dra en djup suck, eller rent av komma på lösningen för hur vi som hamnar här skall slippa drabbas av ett större helvete än själva arbetslösheten.

Jag har aldrig reflekterat eller funderat på att byta förbund utan varit nöjd och glad i det stora hela. Nu har jag blivit uppvaktad av Ledarna och uppringd ett flertal gånger på mitt arbete och de har genomfört en, vill jag påstå, aggressiv rekryteringsmetod.

Kan döda träd leva? Nej det kan dom inte. Vad är det då som min träsoffa gör?

Har precis läst en intervjuartikel med Astudillo riksdagsledamot (s) i senaste numret av Kollega, Unionens medlemstidning. Blir upprörd när jag läser att Astudillo med en ganska självgod ton menar att "invandrare måste ta större eget ansvar".

Jag får olika svar hela tiden. Vad gäller? Jag har varit sjukskriven sedan maj 2002. Oktober 2004 blev jag av med min anställning och fick även tidbegränsad sjukersättning.

Visst låter det härligt med hjälp och trygghet? Men det är tyvärr inte känslan jag har efter att nyligen ofrivilligt blivit drabbad. Mest besvikelse och frustration.

Varför har det blivit en försämring sedan vi blev Unionen och Kollega jämfört med Sif och Siftidningen då man kunde få in gratis annonser i tidningen? Evald Lindqvist

Jag har de senaste åren, i jakten på fast anställning, livnärt mig på diverse projektanställningar, inhopparjobb och vikariat. Periodvis har jag dock varit tvungen att utnyttja a-kassa, vilket inte känns särskilt kul. Dock har jag varit oerhört tacksam att det funnits möjlighet till detta när andra inkomstmöjligheter inte funnits.

Jag läser Cecilia Fahlbergs kolumn "Vi ska vara ditt bästa stöd" i Kollega nr 1-09. Där beskriver hon facket och dess roll för medlemmarna vid jobb och utan.