Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Pensionärsskatt igen...

Skulle just slänga Kollega 1/09 i återvinningen när min blick fastnade på Urban Olssons debattartikel.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Då jag i dagarna fått den preliminära deklarationen för inkomst 2008 kan jag med ledning av den redogöra för U.O. hur verkligheten ser ut. Hade jag varit under 65 år och tjänat 19000 kronor under 2008 så hade jag fått ett jobbavdrag på ca 300 kronor per månad, enligt uträkning på riksskatteverkets hemsida. Som pensionär får jag 0 kronor. Det är tydligen tänkt, att pensionärer med låg eller medelstor pension (jag har 16000 brutto i månaden), som vill tjäna en extra krona (och som särskilt behöver det) inte skall ha något jobbavdrag. Nu säger U.O. och alliansen att pensionärer, som arbetar efter 65 år har större jobbavdrag än de som är under 65.. Men...? Om slutresultatet blir 0 kronor så är väl det inte något annat än tomt prat! Då jag lärt mig under mitt liv att politikers löften är bara munväder och politisk propaganda så gick jag inte på den bluffen utan betalade 43% i skatt på de 19000 kronorna. Fick ändå en restskatt på 712(!!!) kronor enligt mottagen preliminärdeklaration. OK enligt skattemyndigheten, så är reglerna! Systemet är tydligen konstruerat för att gynna politiker eller direktörer som avgår med hög pension och som därefter sitter i någon styrelse med bra arvode och sedan kan utnyttja jobbavdraget. Eller hur, Urban Olsson? Om jag omfattats av girigheten som har brett ut sig i samhället, så skulle jag naturligtvis jobbat svart och fått behålla 8170(43%) plus 712(restskatt) =8882 kronor. Det är dyrt att vara hederlig! 
Lars Nilsson (70+).
den siste mohikanen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson