Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Vi borde leva upp till myten om den svenska neutralitetspolitiken

Är det verkligen något att ta efter de amerikanska avarterna på den politiska arenan? De svenska politiker som åker över till USA för att studera valrörelsen "over there" tycks sakna omdöme och historisk förankring i det svenska samhället.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Att fara över halva jordklotet i syfte att lära sig politiskt maktspel och skaffa sig kunskaper om politiska strategier i avsikt att vara bättre förbered inför det svenska riksdagsvalet 2014 är minst sagt löjeväckande och gränsar till landsförräderi.

Ett land som USA, där endast ca 50 % av befolkningen deltar i valen, kan rimligtvis inte ha mycket att lära ut till Sverige eller de svenska politikerna när det gäller att få väljarna till valurnorna. Det svenska valdeltagandet har i genomsnitt under det senaste hundra åren legat på ca 85 % vilket räcker till en tredjeplats, efter Malta och Island, bland de europeiska länderna utan röstplikt.

Är det så att våra svenska politiker är så aningslöst naiva och omdömeslösa att man inte förstå att man riskerar både sitt och Sveriges trovärdighet i världen, när man fjäskar för en stormakt, bör vi som väljare se till att andra lämpligare personer väljs in som representanter för oss. Nu när den giriga storindustrin liksom bankerna visat sina fula trynen och den västerländska kapitalistiska världshegemonin är i gungning och andra aktörer står beredda att överta USA´s roll som ledande ekonomisk stormakt måste alla krafter mobiliseras för en fortsatt kamp bort från ett samhälle där vinstmaximering är viktigare än medborgarnas välfärd.

Den ekonomiska krisen har varit en succé för de liberala och konservativa falangerna i Europa och i världen. Krisen är och har varit ett bra verktyg i händerna på den ekonomiska eliten som lyckats i krisens skugga med konststycket att genomföra en aldrig skådad stöld av allmänna medel. Ofantliga mängder av kapital stjäls fån de drabbade regionerna och förs över till de rikare delarna av världen och dess privatiserade finanssektor. Nedskärningar och utförsäljning av den gemensamma sektorn utarmar samhället och ställer olika grupper mot varandra. Vi låter oss bli lurade till att inbördes, träta om små löneskillnader inom arbetarkollektivet eller vi tro att det är den invandrade arbetskraftens fel att den inhemska befolkningen sakna arbete. Nej vi måste förstå att allt som sker är en naturlig utveckling av den liberala marknaden. Vi måste se bortom alla dimridåer och förstå att den verkliga motståndaren är det allt friare finanskapitalet.

Löneandelen av företagets vinster har sjunkit sedan 80-talet till förmån för finanskapitalet vilket resulterat i en all svagare fackföreningsrörelse. Tyvärr är det arbetarnas eget parti, Socialdemokraterna vars företrädare gått vilse bland alla kanapéer och genom missriktade åtgärder, i syfte att stimulera arbetsmarknaden till ökade investeringar, förmått fackföreningsrörelsen till att acceptera lägre löner. Nej, en sak som är säker är att det behövs absolut inga fler marknadsliberala influenser från USA eller från någon annan stormakt som gör anspråk på världsherravälde.

Även andra länder såsom Kina, Ryssland och Iran m fl har ambitioner i den riktningen och vägrar att rätta sig efter FN resolutioner jämte USA och Israel. Dessa länder, varav vissa karakteriseras som demokratier emedan andra kallas för diktaturer visar förvånansvärt ofta en skrämmande demokratiförakt. Dessa länder som egentligen borde kallas för nekrokratier har byggt sina fundament på berg av lik från ursprungsbefolkningar och slavar. Det är ytterst tveksamt om någon av dessa länder fyller kriterierna för en modern demokrati i sin real politiska verksamhet. Det är lätt att kalla sig demokrat men betydligt svårare att leva upp till de demokratiska idealen.

Många sydamerikanska länder har visat oss, USA´s europeiska lydriken, att en nydanande politik med udden riktad mot bättre förhållanden för de sämst ställda i samhället är, inte bara möjlig utan även, nödvändig för en hållbar framtid. För alla med en uns av inlevelseförmåga borde det vara självklart att ta ställning för de mest utsatta i samhället och se till att girighet och orättvisa ekonomiska strukturer bekämpas på alla sätt och på alla plan, såväl lokalt som globalt i hela världen. Den ökande empatilösheten som med valfrihet som paroll gjort sitt segertåg över världen, med alla slags liberaler som budbärare, har på ett par årtionden förgiftat folks sinnen och försvagat den demokratiska utvecklingen.

Vi självgoda konsumenter av allt möjligt skräp bedövar vårt samvete med nya prylar tämligen frekvent och blundar för verkligheten. Somliga av oss är säkerligen ovetandes om sakernas sanna natur men för flertalet av oss borde de globala orättvisorna vara uppenbara. Vi litar alldeles för mycket på allehanda politiker och makthavare med mer eller mindre grumliga motiv för sitt agerande. Dessa så kallade folkvalda misstror tydligen väljarnas intellekt eller så ljuger de helt enkelt. Vem vet, alltför ofta blir vi förolämpade av rena rövarhistorier och osanningar. Bristen på karismatiska ledare med visioner om en bättre värld med rättvisare och miljövänligare livstil har lämnat oss i händerna på allehanda procentare och girigbukar som berikar sig till döds på folkflertalets bekostnad.

Den dagliga selektiva nyhetsrapporteringen gör inte sakernas tillstånd till det bättre precis. Världen beskrivs för oss genom färgade västerländska glasögon som färgats av långvarigt kolonialstyre och den människosyn som följer därav. Vi skräms upp av all larmrapportering från när och fjärran och vågar snart inte gå ut utan frukta för våra liv.

Grupper ställs mot varandra. Sjuka tvingas ut på arbetsmarknaden. Arbetslöshetsersättningarna urholkas. Vården och skolorna privatiseras. Socialförsäkringssystemen försämras. Våra politiker begränsar medborgarnas fri- och rättigheter. Man inför reserestriktioner och asylreglerna krånglas till för att praktiskt taget omöjliggöra laglig invandring. Polisen jagar papperslösa i tunnelbanan och använder sig av påstådda brott för att kunna motivera förhör och identitetskontroll av mörkhyade personer. Lagar som sanktioneras av utländska ekonomiska intressen, såsom ipredlagen och datalagringsdirektivet, antas. Våra tjänstemän utvisar och överlämnar folk, i strid med den svenska och internationelle lagstiftningen, till andra länders underrättelsetjänster. Våra folkvalda tillåter att främmande makter lyssnar våra telefonsamtal och läser vår datakommunikation.

Att Sverige i huvudsak företrätt amerikanska intressen sedan andra världskriget är ingen hemlighet men den skull behöver inte dagens politiker åka över till USA för att bevisa sin underdånighet. Man borde istället försöka leva upp till myten om den svenska neutralitetspolitiken. Det är bara om staten och dess representanter respekterar medborgarnas rätt i enlighet med Sveriges grundlagar som medborgarna kan respektera statens rätt att under demokratiska former utöva makt.

Kari Parman

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman