Efter något års kvartstidssjukskrivning efter många års heltidsjobb, kämpande med fibromyalgi, så drabbades jag av lungemboli och fick krypa till korset och få sjukersättning på deltid. Detta i sin tur gjorde att jag valde att ta tjänstledigt från mitt ordinarie jobb för att klara av mina politiska förtroendeuppdrag på relativt hög nivå. (Redan där är jag väl nästan kvalificerad för utanförskapet...)
I fjol höst drabbades jag av allvarlig bröstcancer, är fortfarande sjukskriven på den halva jag använt till politiken. Så där kom spiken i kistan: UTANFÖRSKAP!
Men under hela sjuktiden har jag med läkarnas och Försäkringskassans godkännande jobbat så mycket jag orkat, för att hålla humöret uppe och förhoppningsvis skaffa mej bättre förutsättningar för tillfrisknande. Det har betytt, att jag fortfarande fungerar som en av de högsta beslutsfattarna i min kommun - även om jag tillhör ett litet parti i opposition - och folk i samhället definitivt inte uppfattar mej som nån som hamnat vid sidan av, inte ens tillfälligt. De ser mej som en som är aktiv i debatten och färgar många viktiga beslut. Jag är navet i familjen med make, barn och barnbarn och det vore dem främmande att se mej som en som tappat betydelse som en utanförskaping bara för att jag blivit sjuk.
Egentligen skulle man känna sej kränkt, men jag tycker det är bättre att skratta åt eländet. Hoppas och tror att detta är en av de saker som gräver graven åt alliansregeringen... Hälsningar Rose-Marie Jansson, Floda (Lerums kommun utanför Göteborg)
