Avtalspensionen på 64000 kronor är ungefär fyra gånger så mycket som de lägst avlönade medlemmarna tjänar - när de arbetar heltid. Efter att ha betalt månadens fackföreningsavgift, hyra och matinköp har de lägst avlönade medlemmarna någon tusenlapp eller två att lägga på kläder, resor, möbler, husgeråd, nöjen o.s.v.

Jag har själv jobbat som lågavlönad i tio år på ett av Sveriges lönsammaste företag, men jag är nu arbetslös. Enligt Premiepensionsmyndigheten kommer jag att få mellan 3200 och 4800 kronor i månaden om jag pensionerar mig vid 61 års ålder. Även om jag pensionerar mig vid 65 kommer den beräknade pensionen inte att nå upp till socialbidragsnivå.     

Det är inte bara pensionssystemet som tycks ha spårat ur. Med de nya a-kassereglerna kommer de medlemmar som tjänar under 17000 kronor i månaden och hamnar i långtidsarbetslöshet i många fall att få en a-kassa som ligger under riksnormen för socialbidrag, om de nu inte gått ur a-kassan förstås. Eftersom de måste komplettera med socialbidrag för att komma upp i en dräglig levnadsstandard finns det, krasst räknat, inga skäl får de lägst avlönade att vara med i a-kassan längre. Och om nu inte regeringens angrepp på de arbetslösas ekonomi skulle få den förväntade effekten på arbetslösheten så är det frågan om inte de borgerliga politikernas nästa steg blir att angripa kommunernas försörjningsstöd. När man väl bestämt sig för att det skapas fler jobb om man stryper de arbetslösas ekonomi verkar ju detta vara en fullt logisk åtgärd. Fredrik Reinfeldt skrev ju också i sin bok på 90- talet att försörjningsstödet bara skulle vara till för att förhindra direkt svält.

Hur har en situation med sådana enorma inkomstklyftor kunnat uppstå? För oss som menar att fackföreningarna ska verka för att minska inkomstklyftorna i samhället framstår Krantz lön och pensionsavtal som ett katastrofalt misslyckande! När man läser om detta pensionsavtal, samtidigt som man häpet konstaterar att den nuvarande regeringen metodiskt saboterar vårt socialförsäkringssystem kan man inte låta bli att undra vad det är som händer med vårt land. Den som gör sitt bästa ska naturligtvis ha en bra ersättning, men även många av de lågavlönade gör ju sitt bästa. En ung butiksanställd som gör sitt bästa tjänar i många fall en femtedel så mycket som Krantz. Man skulle kunna tänka sig att det krävs höga löner för att få kompetenta ledare till fackföreningarna. Om man inte betalade bra skulle de kanske lockas över till näringslivet eller arbetsgivarnas intresseorganisationer. Frågan är bara om inte medlemmarna skulle föredra ledare som nöjde sig med två eller tre gånger så mycket som de lågavlönade, och som inte skulle kunna tänka sig att gå över till motståndarsidan för några pengar i världen. En annan fråga är om Unionens styrelse verkligen gjort vad den kunnat för att försöka bemöta regeringens frontalangrepp mot fackföreningar och löntagare. Har styrelsen verkligen lyckats förklara för regeringen vilken obehaglig överraskning som kan komma för kommuner och löntagare när arbetslösheten börjar stiga igen.  

Unionens 1:e vice ordförande Bengt Olsson menar i senaste numret av Kollega att varje medlem ska känna igen sig i fackförbund, och att vi tillsammans skapar det nya facket. Ett första steg från styrelsens sida skulle kunna vara att i framtida nummer av Kollega öppet redovisa, och motivera sina löner och pensionsavtal. Kan de inte motiveras borde de rivas upp, eller omförhandlas. En lön på 85000 kronor i månaden handlar inte om ersättning för ett utfört arbete. I stället är en sådan lön till för att signalera status och makt. För Unionen är det dåligt och oansvarigt använda pengar.    
Anders Mattsson