Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Unionen borde verka för att minska inkomstklyftorna

Jag läste i Kollega att vår förbundsordförande Mari-Ann Krantz kan välja att gå i pension vid 60 års ålder, med en avtalspension om 64000 kronor i månaden. De flesta av oss tycker nog att månadslönen på 85000 kronor skulle räcka till ett rikligt pensionssparande.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Avtalspensionen på 64000 kronor är ungefär fyra gånger så mycket som de lägst avlönade medlemmarna tjänar - när de arbetar heltid. Efter att ha betalt månadens fackföreningsavgift, hyra och matinköp har de lägst avlönade medlemmarna någon tusenlapp eller två att lägga på kläder, resor, möbler, husgeråd, nöjen o.s.v.

Jag har själv jobbat som lågavlönad i tio år på ett av Sveriges lönsammaste företag, men jag är nu arbetslös. Enligt Premiepensionsmyndigheten kommer jag att få mellan 3200 och 4800 kronor i månaden om jag pensionerar mig vid 61 års ålder. Även om jag pensionerar mig vid 65 kommer den beräknade pensionen inte att nå upp till socialbidragsnivå.     

Det är inte bara pensionssystemet som tycks ha spårat ur. Med de nya a-kassereglerna kommer de medlemmar som tjänar under 17000 kronor i månaden och hamnar i långtidsarbetslöshet i många fall att få en a-kassa som ligger under riksnormen för socialbidrag, om de nu inte gått ur a-kassan förstås. Eftersom de måste komplettera med socialbidrag för att komma upp i en dräglig levnadsstandard finns det, krasst räknat, inga skäl får de lägst avlönade att vara med i a-kassan längre. Och om nu inte regeringens angrepp på de arbetslösas ekonomi skulle få den förväntade effekten på arbetslösheten så är det frågan om inte de borgerliga politikernas nästa steg blir att angripa kommunernas försörjningsstöd. När man väl bestämt sig för att det skapas fler jobb om man stryper de arbetslösas ekonomi verkar ju detta vara en fullt logisk åtgärd. Fredrik Reinfeldt skrev ju också i sin bok på 90- talet att försörjningsstödet bara skulle vara till för att förhindra direkt svält.

Hur har en situation med sådana enorma inkomstklyftor kunnat uppstå? För oss som menar att fackföreningarna ska verka för att minska inkomstklyftorna i samhället framstår Krantz lön och pensionsavtal som ett katastrofalt misslyckande! När man läser om detta pensionsavtal, samtidigt som man häpet konstaterar att den nuvarande regeringen metodiskt saboterar vårt socialförsäkringssystem kan man inte låta bli att undra vad det är som händer med vårt land. Den som gör sitt bästa ska naturligtvis ha en bra ersättning, men även många av de lågavlönade gör ju sitt bästa. En ung butiksanställd som gör sitt bästa tjänar i många fall en femtedel så mycket som Krantz. Man skulle kunna tänka sig att det krävs höga löner för att få kompetenta ledare till fackföreningarna. Om man inte betalade bra skulle de kanske lockas över till näringslivet eller arbetsgivarnas intresseorganisationer. Frågan är bara om inte medlemmarna skulle föredra ledare som nöjde sig med två eller tre gånger så mycket som de lågavlönade, och som inte skulle kunna tänka sig att gå över till motståndarsidan för några pengar i världen. En annan fråga är om Unionens styrelse verkligen gjort vad den kunnat för att försöka bemöta regeringens frontalangrepp mot fackföreningar och löntagare. Har styrelsen verkligen lyckats förklara för regeringen vilken obehaglig överraskning som kan komma för kommuner och löntagare när arbetslösheten börjar stiga igen.  

Unionens 1:e vice ordförande Bengt Olsson menar i senaste numret av Kollega att varje medlem ska känna igen sig i fackförbund, och att vi tillsammans skapar det nya facket. Ett första steg från styrelsens sida skulle kunna vara att i framtida nummer av Kollega öppet redovisa, och motivera sina löner och pensionsavtal. Kan de inte motiveras borde de rivas upp, eller omförhandlas. En lön på 85000 kronor i månaden handlar inte om ersättning för ett utfört arbete. I stället är en sådan lön till för att signalera status och makt. För Unionen är det dåligt och oansvarigt använda pengar.    
Anders Mattsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman