Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Tro inte på prognosmakarna

Artikeln i senaste numret av Kollega om Prognosmakarnas (naturliga) oförmåga, väcker ånyo frågan: Är det så klokt att förhandla för flera år med prognoser som utgångspunkt?
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Framför allt när de flesta av prognosinstituten knappast delar våra värderingar? Vore det inte bättre att använda de siffror som finns från föregående år? Då vet vi ju hur det gick. Chansen att vi får ut mer än vad prognosernas medeltal ger (och arbetsgivarna väger ju alltid ner detta) är nästan obefintlig och möjligheten att återta förlorad mark täpper riksbanken till med räntehöjningar. Det vill säga,  vi är ständigt torsk och förlorar mer och mer av det värde vi skapar i näringsliv och förvaltningar. Det framgick med all tydlighet av artikeln om vår minskade del av mervärdet i Kollega nr 8; 2010. Dags att byta taktik? -  innan rollerna är ombytta så vi får 1/3-del av det vi skapar och arbetsgivarna 2/3, istället för tvärtom som det var för 20 år sedan.    
//Lasse Månsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson