Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Trakasserad pensionär får inte Kollega

Första mars i år slutade jag min tjänst som personaltidningsredaktör för ett av Sverige största skogsföretag och blev avgångspensionär. Detta efter 18 år som SIF/Unionen-medlem.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Jag bestämde mig för att stanna i Unionen som pensionsärsmedlem, inte minst för att kunna följa det fackliga arbetet via tidningen Kollega. Sen dess har jag mer eller mindre bombaderats av brev från facket och dess a-kassa. Unionen krävde mig så sent som i mitten av maj på 1 130 kronor för utebliven medlemsavgift och inbetalningar till a-kassan. Märkligt nog fick jag en vecka tidigare ett brev från Unionen som hälsade mig välkommen som pensionärsmedlem...

Saken ter sig ännu märkligare eftersom a-kassans administrative chef i Stockholm i början av april via mejl meddelade att jag från första mars var pensionärmedlem och skulle få 903 kronor tillbaka från kassan.   Det är någonting fel här. En troget betalande medlem ska efter 18 år inte behöva utsättas för något som närmarst är trakasserier när man blir pensionär. Nu ligger ärendet åter hos den adminstrative chefen som, när Unionens nya datasystem kommit på plats, ska försöka reda ut soppan.  

 Kanske värst av allt - jag har inte fått ett nummer av Kollega sen jag slutade jobba. Senaste uppgiften är att jag är registererad hos Unionens a-kassa och deras medlemmar får tydligen inte tidningen.  

Kjell Åkerman
Borlänge  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson