Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Statushöjning för kollektivtrafiken krävs

Jag är förtroendevald inom Unionen och läser Kollega regelbundet. Något som jag normalt tycker är kul är de olika tecknade satiriska tips som brukar finnas mot slutet i tidningen. Dock inte den här gången då det handlar om "Pendlares sätt att överleva".
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

 Hela upplägget lyser igenom av okunskap och fula påhopp, till exempel:

 SJ får framstå som det enda företaget som har skuld till det tågkaos som vi pendlare upplevde den gångna vintern. Så här ser sanningen ut: SJ är numera en operatör bland många men genom massmedias okunskap får de mer eller mindre alltid klä skott för trafikstörningar och förseningar.

 Jag vet att SJ:s personal, och även andra operatörers personal, gör vad som står i deras makt för att tågen ska komma fram i tid.

 Genom diverse mer eller mindre olyckliga trafikpolitiska beslut genom åren har ingen av operatörerna någon större möjlighet att påverka trafiksituationen eftersom det sedan 1988 (?) är Banverket och numera Trafikverket som beslutar om prioriteringar för tåg och även spårarbete.

 Den gångna vintern var en unik kombination av fuktig luft och kraftig kyla. Frågan är om vi har haft den kombinationen, under så lång tid, någon gång tidigare. Genom denna kombination skapades en situation där samtliga eltågs strömförsörjning stördes. Om försök hade gjorts att köra tågen normalt hade detta med största sannolikhet orsakat nedrivna kontaktledningar och många tåg som blivit stående på linjen med minimala möjligheter till undsättning av passagerare.

 Den stora mängden snö som kom orsakade att tågen samlade på sig enorma mängder snö och is, under lok och vagnar. När detta släpper och kanske ramlar ner i växlar orsakar det problem genom att växlar inte blir manövrerbara och signalsystemet slås ut. Som resenär ska man vara mycket tacksam att signalsystemet inte visar en grön signal i det läget.

Trafikverkets personal, tillsammans med inhyrd personal, gjorde sannolikt vad de kunde för att försöka råda bot på kaoset. Tyvärr resulterade detta jobbet i ett antal arbetsplatsolyckor t.o.m. med dödlig utgång. Tankarna går till alla drabbades familjer och vänner.

 Slutligen, för att vara sarkastisk, kan man ju fundera på om det inte till viss del är landsvägstrafiken som bidragit till pendlarnas tågkaos.

Transportarbetet via landsväg, med dess CO2-utsläpp, påverkar ju miljön betydligt mer än tågtrafiken med sina betydligt mindre utsläpp!!!

 I stället för att ständigt klanka på den spårbundna trafiken borde opinionen vinklas så att transporter via järnväg får en statushöjning och att hållbara investeringar i infrastruktur och modernt rullande materiel påskyndas. Det om något skulle komma oss pendlare till godo.

//30-års pendling

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman