Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Stärkt kamp för papperslösas rättigheter

Den flyktingpolitik som förs i Sverige idag skapar orättvisor och villkor som ingen människa ska behöva leva med. Så länge dessa orättvisor består kommer människor som får avvisningsbeslut inte att kunna resa tillbaka till sina hemländer.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Då förvisas man till ett liv som gömd och papperslös i Sverige, utanför alla sociala trygghetssystem, bortom allt det som vi som bor här sedan tidigare tar som självklara delar av vår välfärd. Man har ingen rätt till sjukvård eller till skola för sina barn och man saknar rättigheter på arbetsmarknaden. Vi vet att många papperslösa idag tvingas leva på svartarbete utan trygghet eller rimliga anställningsförhållanden. Löner på 20-25 kronor i timmen är inte ovanligt och ibland uteblir lönen helt. Risken att polisanmälas och skickas ur landet hotar varje dag.

Förutom kravet på full sjukvård och att barn ska ha rätt att gå i skolan i trygghet driver vänsterpartiet sedan lång tid en rad krav för att förbättra de papperslösas situation på arbetsmarknaden. Vi driver att straffet för den som arbetar illegalt ska avskaffas. Arbetstagaren måste avkriminaliseras och i stället ska straffen för arbetsgivare som profiterar på den som är papperslös skärpas. Vi driver också att den som utnyttjas i svartarbete ska ha rätt till skadestånd och till utebliven lön. Arbetsgivare som skor sig på svartarbete ska kunna bli skyldiga att betala mellanskillnaden mellan den lön de betalat och den lön som gäller i branschen. Dessutom ska arbetsgivare kunna tvingas att betala skadestånd för kränkande behandling till den som utnyttjats.

Det är mycket glädjande att konstatera att kraven på rättigheter på arbetsmarknaden nu också får uttryckligt och kongressbeslutat stöd från LO. Att facken driver dessa frågor är och kommer att vara av stor betydelse framöver, och vi tror att det härmed finns goda möjligheter att få genomslag för dessa krav efter nästa val. Det är också mycket glädjande att diskussionen om de fackliga organisationernas arbete med att biträda papperslösas arbetares villkor och intressen har tagit form på allvar. Det är därför också av stor betydelse att planerna ett fackligt center för papperslösa arbetstagare nu kommer att förverkligas.

För vänsterpartiet är kampen för de papperslösas medborgerliga rättigheter mycket viktig. Samtidigt vet vi att det som krävs för att lösa situationen för de papperslösa är att en allmän amnesti genomförs. De människor som idag finns i Sverige som gömda och papperslösa måste få möjligheten att få stanna och bygga sina liv. Det gäller även för dem som aldrig varit inne i asylprocessen. Vi fortsätter denna politiska kamp med full kraft. Vi hoppas att kravet på en rättvis och solidarisk flyktingpolitik, och därmed kravet på uppehållstillstånd för de papperslösa, ska finna brett stöd inom arbetarrörelsen.

Josefin Brink, riksdagsledamot och arbetsmarknadspolitisk talesperson, vänsterpartiet

Kalle Larsson, riksdagsledamot och flyktingpolitisk talesperson, vänsterpartiet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson