Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Könsneutral arbetsvärdering

Universiell och allmän arbetsvärdering till grund för jämställdhet mellan kön, yrken, åldrar, etc.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

För många år sedan var jag engagerad fackligt, bl a som SIF-ordföranden i flera år.

Det var då aktuellt med framtagning och användning av en utarbetad arbetsvärde-ringskala för bl a rättvis lönesättning av olika yrken. Alltså "lika lön för lika arbete". Arbetsvärderingen innebar att enligt en särskild skala poängsätta ex fysisk och psykisk påfrestning, olika slags ansvar för människor, olika grad av arbetsledning, ålder, yrkeskrav, utbildningskrav, miljö, monotonitet, ensamt arbete, risktaganden, störande påfrestning, arbete utomhus eller inomhus, resor, obekväma arbetstider, etc.

Summan av dessa värden skulle sedan ligga till grund för grundnivån på lön - ersättning - kompensation, m m. Tillägg för personlig kompetens skulle kunna tillkomma.

Av olika skäl fullföljdes inte dessa intentioner, vilket fortfarande tydligt märks i bl a skillnaden mellan manliga och kvinnliga löner.

Det är nu dags att återuppta grundtankarna i det dåtida arbetsvärderingsprojektet.

Reglering av löner, etc för olika yrken, kön, etc,  i den allmänna och privata sektorn, kan i dag liksom då naturligtvis inte ske omgående, utan bör ske med lagstiftning som grund under ett antal, ex 10 år.

Det bör noteras att vissa typer av arbetsvärdering finns inom ex vården, men inte så konkret som ovan.

Gert Anserius

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson