Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Jag blir kränkt av er!

Jag är så trött på folk som har massa åsikter om saker man vill slippa på Facebook och nu publicerar ni dessutom dessa skittråkiga åsikter.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

 Jag tänker inte på era kloka återgivanden av vad man inte ska säga om sitt jobb, utan på den blå delen längst ner på sidan 20-21 i senaste numret, "Saker vi vill slippa på Facebook".

Ni skriver "Jag vill inte se din dåliga musiksmak", är det så ni tänker om era vänner? Jag tycker det är intressant med vänner som tycker om annan musik än mig, det berikar mig. Jag säger "jaha, gillar du dansband, det gör inte jag, men jag gillar dig ändå".

Ni skriver "Körsbärsblommor i Kungsträdgården - Ja vad fint att du var där. Det var två miljoner andra också". Vad kränkande! Det är väl underbart med människor som kan bli glad av något vardagligt, så glad att man lägger upp en bild och vill dela med sig av sin glädje. Jag älskar glada vänner, vänner som kan bli glada av ett blommande träd.

"Fot mot strand - Varför ska en fot vara i förgrunden för en annars vacker bild?". Ja troligen för att en av mina vänner är glad över att äntligen få koppla av. Eller så tyckte vännen att det var en vacker fot. En del gillar konsten på moderna museet, ett får med en bilring runt magen. Sådan konst giller inte jag, men vad härligt att vi alla är olika och kan berika varandra.

"Hjärtan - Ja det är gulligt." Vad ni är tråkiga, jag älskar vänner som slösar sin kärlek.

"Spelförfrågningar." Jag brukar inte tacka ja, det är inte min grej, men inte blir jag galen om någon frågar, kan bli förvånad att en del av minna vänner lägger ner mycket tid på spel, men det är deras val, jag tycker om dom ändå. Jag väljer att läsa böcker eller kolla på SCI, jag hoppas ingen tycker att jag inte har ett liv för det.

Varför måste ni publicera dessa kommentarer, det säger mer om er än om oss andra. Vilken tur att ni inte är mina vänner så att jag behöva sitta och analysera ihjäl det jag tänker skriva varje gång jag vill skriva något på Facebook. Om man nu blir så irriterad på att vissa utrycker sin glädje, oro eller funderar på meningen med livet, då är man inte deras vän och bör säga upp bekantskapen.

Jag vill slippa era åsikter om saker man vill slippa på Facebook, jag vill kunna fortsätta vara spontan och skriva saker som "jag gör köttfärssås i kväll". Jag tror mig nämligen ha riktiga vänner, även på Facebook, som inte är så fördömande.

Jag tycker "ogilla" om er uppräkning av saker att slippa på Facebook, men jag skriver inte illa om folk eller medlemstidningar på Facebook, så jag tänker inte sätta upp det i min statusuppdatering, så det behöver ni inte oroa er för (tyvärr).

//Maria Naglitsch
Medlem i Unionen & får därmed kollega

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson