Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Husbondens röst

Var på stadsbiblioteket i förrgår och lyssnade (försökte åtminstone) på kandidater till EU-parlamentet från samtliga riksdagspartier plus Junilistan. Eftersom det var flera ungdomar som kandiderar var jag givetvis intresserad att höra ­deras åsikter.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Ungdomar ser ju ofta med öppna och oförfalskade ögon. Men oj vad jag bedrog mig. De var ­alla ekon av sina äldre partikamrater och partier. De var med andra ord redan gamla. Den socialdemokratiske kandidaten försökte utan minsta skam, försvara och rättfärdiga socialdemokraternas och LO:s svek beträffande Lavaldomen och kollektivavtalsrätten. Han försökte till och med påskina att Lissabonfördraget gagnade arbetarna!

Att höra den liberala företrädaren var som att lyssna på en ­extrem nyliberal där rörligheten vad beträffar kapital, varor, tjänster och individer var så nära man kunde komma paradiset.

Ingen av dem tycktes känna till att vi är på väg att få ett nytt proletariat i Europa därför att arbetarnas rättigheter alltmer försvinner och kapitalets rättigheter ökar i samma takt. Fullt i klass med det Mexikanska lantarbetarproblemet. Att till exempel bara i Litauen 100 000 kvinnor och män närmast lever som slavar för svältlöner i olika av EU:s länder medan deras barn i stort sett går där hemma vind för våg. Men samma gäller för ett flertal andra länder också.

Att höra samtliga kandidaters okritiska anammande att EU skall sköta miljöpolitiken och påstås göra det bra är skrämmande. EU som är ett extremt marknadsliberalt projekt motverkar ju på grund av detta allt som har med klimat och miljö att göra. Jo visst talar man mycket om koldioxiden, men för övrigt?

I dag öser man ut biljoner euro för att medborgarna skall konsumera, konsumera och konsumera. Jordbrukssubventioner till jättelika ko- och svinbesättningar som på några år har förgiftat marken miltals omkring. Var finns rösterna för ­lokalt odlade baslivsmedel i små och medelstora företag. Som i sin tur skulle minimera transporter, som är en av de verkligt stora bovarna när det gäller utsläpp av koldioxid.

Man låtsas tom att parlamentet har makt och att EU är en demokrati när det i stället är en icke folkvald församling (EU-kommissionens tjänstemän) som bestämmer i alla viktiga frågor. Om okunskapen beror på ungdom, enbart karriärsträvande eller en partitrogenhet in absurdum vet jag inte men jag skulle vara den siste att ge någon av dessa min röst.

I ärlighetens namn måste man erkänna att Sven Bergström och Junilistans Åsa Sundh var de mest sakliga och realistiska. Det som kanske mest skrämmer är avsaknaden av vetgirighet om hur EU-fungerar och har fungerat samt kunskap och ilska över korruptionen i Unionen. Den här typen av "debatt" är menigslös så länge åhörarna inte får ställa panelen till svars för all otillförlitlig, ja till och med osann retorik.

Olle Ljungbeck, Gävle

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman