Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Gud nåde den som nöjer sig med det lilla

Mycket att göra (dock inte läsande av självhjälpsböcker!) så först idag satta jag mej med Kollega nr 9 och läste Susanna Eklund´s krönika.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Och den var så bra och så gräsligt sann!

Jag är så himla attans skittrött på alla böcker och artiklar med tips och tricks för att bara (över)leva en vanlig dag i ett vanligt liv! Det verkar inte som om det duger alls att bara vara.

Jag och sambon bor i gammalt lite skruttigt hyrt hus med trädgård och utsikt som slutar vid ån och bryggan han byggt. Vänner och bekanta erkänner charmen "men borde ni inte försöka köpa huset och jämna det med marken för det är ju verkligen inget vidare" osv osv. Och vi blir trötta!

Det passar oss att hyra hus med fantastisk utsikt och tomt och vi behöver inte äga det med allt vad det innebär av skulder och räntor och finanskris varje dag.

Och jag trivs på mitt jobb och tycker "karriär" har begränsad viktighet i mitt liv numera.....

Och runt omkring mej finns kollegor och kompisar som strävar och strävar efter allt - och inte inser att det bara inte går att få ihop allt.

Fram för chips i soffan! Det är livskvalitet!
Gunilla Johansson
Ljungby

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå