Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Fackföreningsrörelsens själ

Förtroendet för fackföreningsrörelsen är skadat och behöver repareras. Den behöver visa att det är rörelsens värderingar och idéer som styr. Om fackföreningarna har för avsikt att vara arbetarrörelsens företrädare så måste de ta åt sig av kritiken och verkligen visa att de menar allvar med att de står på löntagarnas sida mot arbetsgivarna. De måste hitta tillbaka till den fackliga själen.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

En fackföreningsrörelse som är fri att agera är det mest gynnsamma för att resurssvaga människor ska få ett rimligt inflytande över arbetslivet och samhällsekonomin. En rörelse som är tyst är en rörelse utan medlemmarnas förtroende.

Det som sker nu är att fackföreningsrörelsen företräder kapitalet i dess mest extrema form. Arvoden och gratifikationer har i hög grad förändrat det fackliga arbetet på arbetsgolven och i styrelserummen. En förändring som har skadat medlemmarna successivt och gynnat deras företrädare. Facken är idag mer eller mindre självgående med hjälp av löntagarnas avgifter. Dessa avgifter tenderar att i snabb takt bli betungande för den enskilde löntagaren. Penningflödet går således från botten till toppen, utan någon större insyn och kontroll. Fackens representanter i styrelserummen blir bakbundna så till den grad att de inte vet vilka konsekvenser besluten får, varken för styrelser eller kapitalägare och arbetstagare. Den fackliga själen ligger hopskrynklad på botten i styrelserummens papperskorgar. Om inte fackens egna ledare kan se någon skillnad på beslutsunderlagen, hur ska då vanliga löntagarrepresentanter kunna leva upp till uppställda krav.

Det är den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital som fackföreningarna måste hitta tillbaka till, även om den motsättningen kanske kan sägas tyckas tillhöra det förgångna. Således blir uppgiften för facken att genomskåda lögnen med det kapitalistiska systemet och väva nya mönster mellan arbete och kapital. Fackföreningsrörelsen behöver arbeta för att återfinna sin framtid. För detta krävs både en intern och en extern utbildning dels i fackliga frågor rörande det enskilda fackförbundet, dels en kompletterande utbildning för uppdraget att sitta i en styrelse. Den facklige styrelserepresentanten behöver dels vara insatt i det enskilda företaget och dels veta vilka krav som facket och dess medlemmar kan ställa på vederbörande ur ett fackligt perspektiv. För kontrollens skull bör det finnas en årlig rapporteringsskyldighet till det egna fackförbundet vilket kan vara ett synnerligen användbart verktyg vid svårare ställningstaganden som exempelvis utdelningar av bonusar, pensioner och andra gratifikationer. Fackförbunden blir på det här sättet delaktiga i besluten oavsett när och hur det hela går till. Det ger också möjlighet att i efterhand gå in och se hur fackförbunden behandlat frågorna som rapporterats in. Således kan då förbundens medlemmar utkräva någon form av ansvar. Här krävs förnyelse och framtagande av grundläggande utbildningar.

Om fackföreningsrörelsen i dagsläget hade den minsta förståelse för arbetarna borde det vara erlagt att facken själva skulle vilja bidra med hjälp när behovet är som störst för arbetarna. Istället har medlemsavgiften i ett flertal fackförbund höjts och att ersättningen i a-kassan minskat för medlemmarna, vilket kan vara orsaken till medlemsflykten. Facken överlag borde inte tappa medlemmar, utan det borde vara tvärtom. Detta är en trend som måste brytas om den fackliga rörelsen skall överleva. Om fackförbunden anser att behovet för höjningar i medlemsavgiften finns så är det upp till den att redovisa varför i så fall. Det som kanske skulle motverka detta vore om fackförbunden minskade sina administrationskostnader. Det som verkligen behöver utredas är hur stort kapital de fackliga medlemskassorna förfogar över. Fackförbundens egen kapitaltillväxt måste kunna användas mer flexibelt över tid och inte enbart vara avsedda för utgifter i samband med exempelvis strejker. Det är en fråga som säkerligen många fackmedlemmar ställer sig bakom nu när svångremmen dras åt för den enkle arbetaren.

Patrik Wikström
Örebro

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman