Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Fackförbundet Unionens ordförande avgår och får pension

Ordföranden i Unionen, Mari-Ann Krantz, ställer inte upp till omval. Hon får avgångspension på 64 000 kronor i månaden under fem år. Det blir 3 840 000 kronor.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Till detta kommer sociala avgifter med ca: 32 % = 1 228 000 kronor. Det blir över fem miljoner. Som Sverigedemokrat och medlem i Unionen är det fruktansvärt att penninghungriga individer får ut dessa enorma summor från oss medlemmar.

Dessa inkomster betalas med medlemsavgifter som vi betalar. Om jag betalar 220 kronor i månaden i 40 år, så blir det 105 600 kronor. Detta skulle räcka till en månad till Mari-Ann Krantz avtalspension.

Det betyder att jag och ytterligare cirka 50 medlemmar med samma medlemsavgift som jag i hela vårt liv skulle betala för att hjälpa Mari-Ann Krantz att få ut sin avtalspension på 5 000 000 kronor under fem år.

Bara för att förenkla matematiken så får Mari-Ann Krantz 23 000 månadsavgifter från medlemmar för att täcka detta enda avtal, det finns säkert många sådana avtal som inte kommit i ljuset.

Vem är ansvarig för att dessa avtal skrivs på ett sådant sätt som detta? Hur många avtal finns som redan är skrivna som kommer att löpa ut inom en snar framtid?

Inte undra på att medlemstalet sjunker när mängder av pengar pumpas ur fackföreningen för att de som redan tjänar enorma pengar på fackföreningen får fallskärmar med både livrem och hängslen.

Kjell Ek (sd)

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson