ILO är FNs organ för arbetsmarknaden, och består av representanter för regeringar, arbetsgivare och fackförbund. ILO har åtta s.k. kärnkonventioner som behandlar de grundläggande spelreglerna på arbetsmarknaden, som förbud mot slavarbete och barnarbete samt skydd för förenings-, förhandlings- och strejkrätt.

Det är konvention 87, en av dessa kärnkonventioner, som ILO nu anser att EU bryter mot. ILO-kommittén konstaterar att det kan finnas begränsningar av stridsrätten för att undvika irreparabla eller fullkomligt oproportionerliga skador för tredje man, men att man aldrig har ansett att det behövs en intresseavvägning med hänsyn till etableringsfrihet eller frihet att tillhandahålla tjänster. Det är just det Laval-domen handlar om, domstolen anser till och med att det är oacceptabelt att en arbetsgivare ska behöva sätta sig i förhandlingar med ett fackförbund om kollektivavtal då det gör det mindre attraktivt för arbetsgivaren att etablera sin verksamhet.
ILO-kommittén påpekar vidare att det överhängande hotet om ruinerande skadeståndskrav som blivit möjligt i ljuset av Viking Line- och Laval-domarna skapar en situation där fackföreningarna inte kan utöva sina rättigheter enligt konvention 87. Det var just så de en gång starka fackföreningarna i USA knäcktes. Domstolarna i USA dömde ut skyhöga skadestånd, vilket ledde till att fackföreningarna gick på knä ekonomiskt och inte vågade gå till konflikt.

I Sverige har den borgerliga regeringen efter Laval-domen ändrat lagen så att strejkrätten kraftigt försvagas. I stället för att värna de mänskliga rättigheterna, där ILOs kärnkonventioner är en viktig beståndsdel, lägger sig regeringen platt för EU-domstolen. Moderaterna säger sig i ord vara anhängare av fackföreningar och kollektivavtal, men gömmer sig bakom EU för att försvaga facket. Det är pinsamt att Sverige är medlem i en organisation där ekonomiska intressen går före mänskliga rättigheter, utan ett knyst av protester från regeringen.

Sverige bör verka för att EU-fördraget ändras så att mänskliga rättigheter, som yttrande- och tryckfrihet, föreningsfrihet och strejkrätt inte kan åsidosättas av vinstintrssen. Sverige bör också verka för en ändring av EUs utstationeringsdirektiv så att det utgör ett skydd för de anställda i form av ett golv för arbetsvillkoren, vilket var avsikten med direktivet, inte ett tak som EU-domstolen gjort om direktivet till. Löner måste kunna sättas genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden, inte genom statliga beslut.

Lennart Söderberg, Berit Bengtsson, Uppsala