Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Det stolta skeppet EMU har gått i kvav

Det stolta skeppet EMU har gått i kvav. Men inte bara det. Det har sjunkit. Trots detta röstar EU-kramarna i Sveriges riksdag för Lissabonfördraget och binder oss till ett kollapsat system.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

   Europeiska centralbankens chef som var allsmäktig till sensommaren har tystnat och ingen tar minsta notis till honom. Valspråket har blivit, "Rädde sig den som kan". Eu-kommissionen och politikerna som överhuvudtaget inte fått ge den Europeiska centralbanken minsta råd, tävlar nu om att ta över bankens uppgifter.  

Underskotten i staternas budgetar som helt styrdes av konvergenskraven är på väg att gå långt under tillåten nivå. Detta därför att varje vettig politiker inser att sådant måste staterna själva ta ansvar för. EU-kommissionen uppmanar ECB att sänka räntan. ECB-s chef har med andra ord på ett omärkligt sätt befriats från sina åligganden. Respektive stater spyr nu ut pengar. Den enorma penningmängden kommer att öka inflationen. När inflationen stiger höjer man normalt räntan. Höjer man räntan så försämras konjunkturen och vi är inne i en ännu ondare cirkel.

Många Euro fanatiker jublar över kronans sjunkande värde och vill att vi skall gå över till Euron. Den kloke inser i stället att den låga kronkursen gynnar svensk industri som aldrig förr - ja kanske tom räddar den. Konvergenskraven som fanatikerna sett som räddningen för unionen är nu ett minne blott.  
Olle Ljungbeck

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson