Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Arbetssökande på äldre dar

Jag jobbar som arbetsförmedlare och träffar varje dag flera personer som blivit av med sina arbeten och som kämpar för att nå ett nytt arbete. Idag träffade jag en kvinna som är 55+ och som är mycket aktiv i sitt arbetssökande. Hon letar arbeten på alla tänkbara sätt och vill verkligen jobba.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Då hon idag kom på ett uppföljningssamtal och visade upp en kopia på Unionens tänk vad det gäller jobbsökning så trodde jag henne inte först. Jag kunde inte tänka mig att ett fackförbund går ut till sina medlemmar med denna information. Hon var mycket upprörd och kände sig nedtryckt utav det som stod under bilderna och när det under sista bilden stod att man skulle avslöja att man var 55+ så blev hon mycket ledsen.

Jag tycker det är pinsamt det som ni publicerar. Hur kan ni tro att ni hjälper era medlemmar när ni går ut med denna information och kom inte och påstå att det skulle vara ett skämt.

Jag har aldrig skickat någon vart som helst i hela landet för ett arbete och kommer inte att göra det heller om det inte finns anledning till det.

Hur har ni egentligen tänkt....
Håkan Jonsson

 SVAR FRÅN CHEFREDAKTÖR:
Jo, det är ett skämt. "Sex tips på hur du slipper anvisade jobb" i Kollega nr 9/08 är i satirens form (bild och text) fingerade råd till dem som tvingas söka jobb de inte passar för. Det är svårt att förstå hur tips som nedanstående kan förväxlas med seriös facklig rådgivning inför en anställningsintervju:

Gnid in dig med surströmming i armhålorna, smeta stiltonost bakom öronen. Raka av dig allt hår innan du går på intervjun. Klargör att hårstrån i själva verket är antenner som leder farlig EU-propaganda rätt in i hjärnan.

Om en arbetssökande 55+ tagit illa vid sig av ett av dessa satiriska inslag - och dessutom har med sig tidningen till Arbetsförmedlingen - kanske du kunde ha kikat lite noggrannare på det hon visade upp.

Satir är till för att underhålla. Men också för att avslöja och angripa missförhållanden. Därför gläder det mig att du inte slaviskt tänker följa regeringens skärpta regler för Arbetsförmedlingen och skicka arbetssökande vart som helst i landet på jakt efter jobb. Lite oroande dock att du har en brasklapp: "om det inte finns anledning till det".
Björn Öijer
chefredaktör

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson