Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Arbetslinjens sanning och konsekvens

Om intentionen och målet med den så kallade tredje fasen i jobb- och utvecklingsgarantin bygger på regeringens arbetslinje och att människor med arbetsförmåga inte ska leva på skattebetalarnas pengar borde arbetsmarknadsstyrelsens, AMS, primära uppdrag vara att säkerställa en snabb omställning till arbete.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

 Enligt alliansregeringen ska det löna sig att arbeta. Därför blir den uppenbara frågan: Gör det verkligen det? Svaret blir jakande om du har en formell anställning, men för den arbetslöse blir svaret nekande eftersom denne är hänvisad till den tredje fasen i jobb- och utvecklingsgarantin. Den här fasen har gått ifrån att inledningsvis kallas för en typ av samhällsnyttig tjänst till att helt enkelt handla om att bara erbjuda sysselsättning.

I den tredje fasen kan den arbetssökande bli hänvisad till praktikplatser som ligger långt ifrån den arbetssökandes utbildning och tidigare arbetslivserfarenheter. Med tanke på utformningen av den tredje fasen så går det verkligen att ifrågasätta värdet av en färsk referens och meriter från en så kallad samhällsnyttig tjänst. Denna samhällstjänst kan i praktiken innebära att en person med över 100 högskole- och universitetspoäng blir tvungen att plocka skräp på något lager. För en långtidsarbetslös i den tredje fasen är det tydligen inte heller första prioritet att söka riktiga arbeten på den reguljära arbetsmarknaden eftersom åtgärden är utformad som en helhetssysselsättning.

Det är heller inte förvånande att det uppstår inlåsningseffekter eftersom det i flera fall har visat sig att arbetsförmedlingens handläggare slutar att upprätthålla kontakten med den arbetssökande när han eller hon väl är utplacerad på en praktikplats. På grund av att den arbetssökande inte har tillräckligt med avsatt tid att söka arbete och hålla kontakt med presumtiva arbetsgivare på den reguljära arbetsmarknaden blir inlåsningseffekten ytterligare förstärkt. Arbetsförmedlingens handläggare bidrar alltså inte till att infria alliansregeringens mål med att säkerställa en snabb omställning till arbete för den arbetssökande.

När arbetslösheten debatteras måste det tas i beaktande att arbetslösa inte är en enhetlig grupp där alla individer har samma egenskaper och svårigheter. Det finns en utbredd skepsis i samhället mot gruppen långtidsarbetslösa. Därför måste det till en attitydförändring och ansvaret för denna måste ligga hos politikerna. De arbetslösa ska inte behöva straffas för att de inte har lyckats med sina ansträngningar för att få ett arbete. De långtidsarbetslösa är rättslösa eftersom gällande lagstiftning och kollektivavtal endast gäller för arbetsmarknadens parter, det vill säga arbetstagare och arbetsgivare. Långtidsarbetslösa som befinner sig i den tredje fasen på svensk arbetsmarknad subventionerar arbetsgivarnas lönekostnader genom sin egen ersättning, samt att arbetsgivarna får cirka 5000 kronor per månad för att ta emot en arbetssökande i den tredje fasen. Det gynnar verkligen arbetsgivarna som på ett "lagligt" sätt kan utnyttja välutbildad arbetskraft gratis. Det här är ingenting annat än ett sätt att svindla staten på skattebetalarnas bekostnad.

Nu måste röster höjas för att det tillsätts någon talesperson med högt civilkurage och som är villig att företräda hela gruppen arbetslösa, som systematiskt blir utsatt för kränkande särbehandling på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället. För de långtidsarbetslösas skull kan en förhoppning uttryckas om att arbetsförmedlingen verkligen sätter in åtgärder för att leva upp till intentionerna i regeringens arbetslinje när det gäller att verka för en snabb omställning till arbete för den arbetssökande. Arbetsförmedlingen måste även utarbeta effektivare rutiner för att få bättre kontroll över hur skattemedel utbetalas på ett tvivelaktigt sätt till företagare som bara utnyttjar systemet för att kunna använda sig av de arbetssökande i den tredje fasen som gratis arbetskraft. Nu måste röster höjas för att denna moderna livegenskap omedelbart upphör på den svenska arbetsmarknaden. Arbetslinjens tillämpning för de arbetslösa måste göras mer human.

Patrik Wikström

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman