Som genmäle på denna artikel vill jag påstå att: Har du en bisyssla ska du tänka dig för två gånger!
A-kassornas utgångspunkt synes vara att varje medlem ska betraktas som livegen om inte deras tolkning av lagen överensstämmer med min och då har man, per definition, kastat pengarna i sjön.
Denna utsago bygger naturligtvis på egen erfarenhet:
Jag är nu 57 år och har aldrig tidigare varit arbetslös. Varje månad har jag betalat till fack och a-kassa i tron att detta skulle vara en trygghet om det börjar brinna i knutarna!
2006 "brann hela huset ner" och livegenheten blev ett faktum!
Inga försäkringspengar (a-kassa) betalades ut med hänvisning till min bisyssla.
Jag överklagade till Länsrätten som lämnade min begäran utan bifall med hänvisning till ett annat orelevant mål i sakfrågan.
Begäran om prövningstillstånd ligger nu hos Kammarrätten och torde vara av stort allmängiltigt värde!
Jag har inga synpunkter på försäkringspremien som sådan (jämför med andra försäkringsbolag) men just följsamheten mot lagstiftningen bekymrar mig eftersom det lämnar en stor grupp i utanförskap. Tycker a-kassorna att lagstiftningen är förlegad torde det vara lagstiftarens sak att ändra den om det annars innebär, för det allmänna, ett sämre resultat.
Ska vi då vara med i a-kassan: För alla oss som har en bisyssla är svaret, knappast!
Jag kan förstå a-kassans argumentation men jag finner inget stöd för detta i lagens mening.
Kammarrätten bör pröva ärendet och finner man att lagen behöver ändras till en mer "modern syn" ska lagstiftaren naturligtvis ändra på detta. Under tiden har jag ingen förståelse för a-kassan och Länsrättens beslut!
Bengt Nilsson