Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Apropå att söka jobb i Norge

Under trettio år jobbade jag inom IT, tyvärr tog min anställning slut - mest beroende på att min och företagets uppfattning om kompetensen hos personalen i Indien och nyttan/onyttan att outsourca verksamhet dit, men det är en annan historia.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 28 oktober 2013, kl 11:33
Nu har jag varit arbetslös under några år, har sökt mer än 250 jobb och undrade ett tag om jag skulle få nåt jobb inom IT igen.
Svaret är NEJ - inte i Sverige i varje fall.

Beviset fick jag när jag sökt ett jobb på en konsultfirma i Malmö - PeakIT. Givetvis ringer jag dem några dagar efter att jag skickat in min ansökan. Under samtalets gång säger snubben på företaget, "du behöver inte skicka in fler ansökningar eftersom våra uppdragsgivare kräver att de som skall anställas inte får vara äldre än 27 år".
Najs - då var ju ribban lagd.

En tid senare sökte jag ett jobb i Norge, i Hamar.
Några dagar senare hade jag en intervju via Skype.
Damen som höll i intervjun frågade efter några minuter - "hur gammal är du?"
OK tänkte jag - då rullar vi ner gardinen.
Jag sa - "jag har uppnått en ålder av 57 år".
Svaret från damen kommer jag aldrig att glömma - "de e ju greit - då har du ju 10 år kvar å jobba!!!".

Så enkelt uttryckt säger jag - FUCK svenska arbetsgivare inom IT samtidigt som jag ger dem fingret.
Arbetsgivarna i Norge har insett att den äldre "massan" är värdefull.


...då tänker ni kanske - jobbar han i Norge nu...

Nej - han jobbar inom skogsnäringen i Sverige och har ingen avsikt att sitta inom fyra väggar o glo in i en dataskärm på arbetstid.
//Anonym
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson