Att göra en konsekvensanalys över alliansregeringens politik är särskilt viktigt för att avgöra om Fredrik Reinfeldt kan få fortsatt förtroende som statsminister efter den nitton september 2010. I denna konsekvensanalys är förhållningssättet inte att i huvudsak titta på vad de säger utan mer inriktat på vad de faktiskt gör. Hur går de ordrika uttalandena ihop med handlingarna? Vad får handlingarna för konsekvenser för medborgarna, i vardagen och i arbetslivet?

Inför valet 2006 kampanjade Fredrik Reinfeldt som partiledare för det nya arbetarpartiet. Nu, 2010,  för de moderata valstrategerna fram honom som statsminister i det statsbärande arbetarpartiet, vilket blir särskilt tydligt när han utifrån arbetarbegreppet ska beskriva hur den moderatmodellerade borgerliga samhällsmodellen ska organiseras. Enligt moderaterna är alla som har ett jobb arbetare. Och för att göra drömbilden ännu vackrare så är villkoren desamma för alla som arbetar. Som om det inte finns någon skillnad på en industriarbetare som jobbar på verkstadsgolvet på Volvo i Göteborg och en bankdirektör i de fashionabla finanskvarteren i Stockholm. Verkligheten är en annan när lönekuverten läggs bredvid varandra. Dock ska sägas att det finns medlemmar hos LO som tjänar bra. Det som det egentligen handlar om för en arbetare är utbildningsmöjligheter, arbetsmiljö, semestervanor och att det finns möjligheter till att kunna avancera på sitt jobb.

De nya moderaterna som partiet numera kallar sig är inget annat än ett parti som i grund och botten är mot alla reformer som syftar till att förbättra livsvillkoren för de breda grupperna i samhället. Moderaterna har av tradition alltid varit emot sådana reformer. De, eller deras politiska föregångare, var bland annat emot både allmän och kvinnlig rösträtt, folkskolereformen, arbetslöshetsförsäkring, allmän sjukförsäkring, höjda folkpensioner, alla utökningar av lagstadgad semester, ATP och 40 timmars arbetsvecka. Rätten till arbete och anställningstrygghet är heller inte något som har hög prioritet i regeringens arbetsmarknadspolitik. Det viktiga är att människor arbetar och vägen dit går genom en rörlig arbetsmarknad. Att löntagarna har rättigheter som tar till vara deras intressen på den svenska arbetsmarknaden är mindre viktigt. Om syftet är att sätta åt löntagarna är den uppenbara frågan, varför?

Regeringen har gjort förändringar i lagen om anställningsskydd, LAS, som underlättar för arbetsgivarna att kunna använda sig av olika typer av visstidsanställningar på varandra utan några egentliga begränsningar. Sedan 2007 kan en allmän visstidsanställning pågå i upp till två år. Nu vill moderaterna också förlänga tiden för provanställningar från dagens sex månader till ett år. De andra regeringspartierna vill gå ännu längre och slopa eller kraftigt försämra turordningsreglerna i LAS och även öppna för arbetsgivare att godtyckligt kunna säga upp anställda. Följden av detta blir att arbetstagarnas anställningsvillkor blir osäkrare och att deras position försvagas på arbetsmarknaden. Är verkligen en rörlig arbetsmarknad alltid att föredra? Nej, det finns faktiskt yrken där personkontinuitet är en mycket viktig kvalitetsfaktor och där individen inte med fördel är utbytbar, som exempelvis inom vård och omsorg. Däremot om bytet av jobb sker av rätt anledningar så är det bra. Ett byte av jobb kan leda till en positiv utveckling för såväl individen som arbetsgivaren både när det gäller produktiviteten och kvaliteten i det arbete som utförs. Den rörlighet som skulle öka mest i alliansens arbetsmarknadspolitiska värld vid försämrat anställningsskydd är uppsägningarna. De mindre attraktiva löntagarna skulle röra sig från en anställning till arbetslöshet.

Patrik Wikström