Hur kommer det sig att du blev en inbiten seglare?

– Jag är uppvuxen i Gällivare, 25 mil från havet, men har alltid känt en dragning till hav och segling. År 2000 fick jag jobb i Luleå, och företaget hade en andelsbåt man kunde låna. Det gav mersmak, men det var lite jobbigt att dela, så jag köpte en egen. Där bor jag nu en stor del av året.

Varför bor du på båten?

– För att det får mig att må bra. Jag jobbar hårt och det tar sig olika uttryck, men redan efter någon dag på båten är man som en ny människa igen och redo att ta sig an nya utmaningar på land. Och jag inser varför – livet ombord, där stannar tiden!

– Det är så mysigt att sova och bo på båt. Och vi har en helt fantastisk skärgård här uppe.

Och bekvämligheten?

– Det finns sovplats för sex personer, dusch, två toa, kök med kyl, stor salong, internetuppkoppling. Ungefär som en trerumslägenhet.

Men i regn och blåst – hur kul är det då att vara på båt?

– Då stänger man in sig och slår på värmen. Det är hög mysfaktor!

Så vad är grejen med själva seglingen?

– Frihetskänslan, tystnaden, det är bara du, havet och vinden, som måste samarbeta. Segling är ett sätt att utmana sig själv. Någon har sagt att alla borde göra en segling över Atlanten, för att man blir ödmjuk – det går inte att tävla mot havet.

Utvecklar det dig som chef?

– Definitivt. Jag gillar att ta med folk ut, gärna som inte känner varandra. Det kan bli lite som tv-programmet Renées Brygga, med spännande möten. Kaptensrollen är bra träning i ledarskap. Man bygger team, precis som på jobbet, och måste vara här och nu, lyhörd, trygg. Man trimmar och utvecklar andra sidor hos sig själv och sin besättning. Som skeppare har jag ju ansvar för att seglingen blir bra för alla ombord, att alla känner delaktighet och mår bra, även om det blåser hårt.

Är det mycket arbete med båten?

– Hur mycket som helst. Men det är precis som med ett fritidshus, du avgör själv hur mycket arbete du vill lägga ner. Det tråkiga skrovputsandet brukar jag leja bort till sonen och hans kompisar. Jag fokuserar på att förbättra saker ombord.

Vad är det längsta du har seglat?

– Min längsta tur är från Frankrike till Mallorca, vilket var fantastiskt, men två veckor som kapten i Karibien slog även det med hästlängder. Så otroligt vackert, så varma människor och att få simma bland havssköldpaddor … Nästa dröm är att segla över Atlanten, det har jag bestämt, men jag tänker att det inte nödvändigtvis måste bli med egen båt.

De syntes på trottoarer och garageuppfarter, parkeringar och vid bensinstationer. Ungarna med brädan under armen och vinden i håret. Nu har skejtarna växt upp, blivit föräldrar – och uppfostrar en helt ny generation åkare.

En av dem som varit med och startat en skejtpark i Uddevalla är försäljningschefen David Lindeskär. Efter ett uppehåll på 20 år åkte brädan fram ur förrådet igen.

– Jag gick till en aktivitetspark och testade lite för fyra år sedan. En grabb i tioårsåldern kom fram och sa att jag var duktig. Det tyckte jag var fint att han berömde en vuxen, säger han.

Sedan dess har en förening växt fram i staden och en ny hall byggts. Här samlas unga och gamla, killar och tjejer, nybörjare och veteraner.

– Det finns faktiskt inte så många ställen i samhället där man möts och har kul över generationsgränserna. Och vill man åka utomhus finns inga träningstider, medlemsavgifter eller krav, man tar bara brädan och drar, säger David Lindeskär.

Vd:n Rasmus Lehnér från Göteborg ser alltid ramper och möjliga hopp i stadsmiljön. Hans öga har tränats sedan barnsben när det inte fanns så mycket annat än guppig asfalt att öva bräda på. Men det har han å andra sidan nytta av i sitt jobb inom innovation och design.

– Mitt jobb handlar mycket om att tänka nytt – och nya idéer föds aldrig ur ett vakuum. När jag åker bräda måste jag vara i ögonblicket, ta in det runtomkring mig och våga testa saker. Det kan jag sedan använda både i mitt jobb och mitt chefskap, säger han.

Även om det är bra träning är båda lite avigt inställda till att se skejtandet som en prestationssport. I stället ska det handla om glädje och lek. Men så har också skejtkulturen en lång historia av att vara motvalls till etablissemanget.

– Det är det intressanta, att skejtboardkulturen kan vara så motsägelsefull: det får vara en konstform, en bedömningssport, mode och en nagel i ögat på samhället på samma gång, säger Rasmus Lehnér.

För den som är intresserad av att börja trots brist på erfarenhet finns det goda möjligheter, anser David Lindeskär. Det enda som behövs är en bräda, hjälm och möjligtvis lite andra skydd.

– Det är mycket adrenalin, balans, fart, koordination och bålstyrka. En annan ingrediens är att man ramlar ibland, men det kan vara bra att ramla lite som vuxen och känna att man klarar av det, säger han. ●

Ska du testa en supersnabb grej för att bli på bättre humör? Småprata mer. 

– När du står och väntar vid kaffeautomaten – i stället för att ta upp telefonen - ge någon en komplimang för frisyren eller skämta, föreslår Siri Helle, psykolog och författare.

Småprat gör oss nämligen snabbt gladare och det är ett oväntat enkelt sätt att höja vårt välmående. Det visar en stor forskningsöversikt som publicerats i vetenskapstidskriften Nature. 

Bättre än träning och mindfulness

Enligt studien är småsnack ett säkrare kort än både mindfulness, skogspromenader och träning när det gäller snabb humörhöjning.

– Forskare har sett att ju fler kontakter vi haft under en dag, desto gladare är vi i slutet av dagen. Vi är flockdjur och att småprata är ett socialt smörjmedel. Man känner att man hör till. Det är ett sätt att få kontakt, känna ömsesidig välvilja och få oss ur våra egna huvuden, säger Siri Helle.

När vi inte tänker på något särskilt så är det nämligen vanligt att vi går och grubblar över våra problem, enligt psykologerna. De ytliga kontakterna i vardagen med servicepersonal och kollegor blir en sorts paus från det. 

Att heja på grannar och kollegor, byta några ord om mello, matlådan eller semestern kan såklart inte ersätta våra djupare relationers betydelse. Men med våra nära och kära tenderar vi också att prata mer om problem, klaga och hamna i dilemman och konflikter.

– Man får andra saker av nära relationer, men vi blir snabbt på bättre humör av några små meningsutbyten med enkla och lättsamma ämnen som inte blir emotionellt laddade, säger Siri Helle.

Dyker hellre ner i telefonen

Så varför dyker vi hellre ner i telefonen än lyfter blicken och möter en annans? Jo, vi underskattar trevligheten som väntar. Vi är ganska dåliga på känsloprognoser, att förutsäga hur vi kommer påverkas av olika händelser. 

– På samma sätt är det lätt att stanna hemma i soffan trots att vi nog blivit gladare av att välja träningspasset eller festen, säger Siri Helle.

Skulle åka tåg med främling

Hon hänvisar till en studie med en grupp som skulle åka tåg och fick i uppgift att småprata med en främling. De flesta tänkte innan: Det kommer bara bli stelt! Men efteråt såg man att båda parter som hade småpratat med varandra blev på bättre humör.

Psykologen förklarar att vi som art har en tendens att fokusera mer på negativ information eftersom det har haft ett överlevnadsvärde. 

– Vi minns bättre den enda gången det gick fel och blev stelt ...

Det finns också ett psykologiskt fejnomen som kallas ”the liking gap”. 

– Vi tenderar att underskatta hur mycket andra gillar oss. Och vi avslutar samtal tidigare än nödvändigt för att vi tänker att vi inte ska vara till besvär.

Ska någon undvika småprat på jobbet? 

– Är man väldigt stressad och prestationsinriktad blir det bara en punkt till på att göra listan. Det här innebär att hitta sitt lekfulla, avslappnande jag, snarare än att bocka av ett leende.

Psykologens tips till blyga och stressade 

Många blyga eller introverta tycker dock att det är väldigt obekvämt att inleda konversationer med halvbekanta. 

Har du några tips till den blyga småpratsundvikaren? 

– Öva, öva, öva. Mängdträna små interaktioner, som att ge någon en komplimang. Säg hej med ett leende – svårare behöver det inte vara.