Själv var jag konstant sur hemma i sju års tid. Tonårsproblemen är kända för de flesta. Det gäller bara att som förälder vara beredd att möta dem. Den som skrivit romaner om tonåringar borde väl klara det lite extra bra?
Laddad till tänderna väntade jag in mina egna barns tonår. Jag skulle minsann våga ta en konflikt. Minsta tecken på ångest skulle uppmärksammas. Blev det problem var det bara att söka hjälp. Väl där tolkade jag vartenda matgnäll som en potentiell ätstörning, varenda kompiskonflikt som en mobbningsituation. När sonen kom hem med ett sår på handen frågade jag om de höll på med såna där ökända tortyrlekar. Han berättade om olyckan på slöjden och frågade intresserat vad tortyrlekar var för något.
Han blev fjorton, femton, sexton, sjutton. När skulle supandet och gapandet börja? Smällandet i dörrar? "Jävla hora!"? Han hade vänner och fritidsintressen, var snäll och empatisk, kanske lite blyg, men inte överdrivet.
När det blev dags för rockfestival berättade jag för honom om dödsknarket. Han skakade på huvudet åt mig. I hemlighet suggererade jag fram det värsta: haschandet på rasterna, och supande efter skolan innan träningen. För inte kunde jag väl ha blivit alldeles snuvad på de berömda tonårsproblemen?
Snart kom det en tonåring till. Liksom förra gången var jag redo. Om pojken slöt sig skulle jag minsann lyckas få honom att öppna upp. "Du är bra som du är", övade jag. "Precis som du är." Men tonåring nr 2 verkar inte heller behöva min förståelse. Han kliver upp sjungande på morgonen och pratar på tills man får be om lite eget privatliv. Som om coola klädmärken inte existerade tar han på sig det som ligger närmast. Jag frågar oroligt (mobbning!) om han verkligen vill se ut hur som helst. "Vad spelar det för roll?" svarar han. "Vem bryr sig?" Han är bra på det mesta, säger han. I skolan är han jättebra, bland de absolut bästa. När betygen kommer och de inte bekräftar just detta säger han att lärarna undervärderar honom. De fattar inte. Han har ju haft A på nästan allting, men ändå bara fått C. Självhatet lyser med sin frånvaro. Jag säger
irriterat att det finns något som heter att övervärdera sina prestationer och hör mina egna orostankar: Tänk om han faktiskt har för gott självförtroende. Det kan väl aldrig vara bra?
Ingen vet hur det slutar. Kanske brakar allt samman i morgon. Skulle det ske vet jag i alla fall en sak: jag är taggad, färdig att rycka in.
