Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Fel man på fel plats

Jag förundras över vad allianspartierna lyckades åstadkomma i Sverige och att de lyckades hålla sig kvar vid makten i 8 år.
Publicerad 9 mars 2016, kl 13:35

I nättidningen arbetarskydd kan man läsa hur allianspartierna bantade ner arbetsmiljöverket, la ner stressmottagningen på Danderyds sjukhus och även arbetslivsinstitutet i det dolda nästan utan någon insyn från media och detta har skett samtidigt som sjukskrivningarna orsakade av dålig arbetsmiljö och stress ökar. Med det är ju klart som korvspad att man dessutom gjorde det omöjligt för de drabbade att sjukskriva sig. Detta var väl inget som allianspartierna gick till val på precis, det doldes onekligen bra under de fina och lovande rubrikerna som gick under rubrikerna "alla behövs", "arbetslinjen" och "det nya arbetarpartiet". De som hade jobb tystades ned med det så kallade jobbskatteavdraget, några hundralappar extra i plånboken och tusenlappar till de som tjänar mest. Jag förstår att det kan vara ganska svårt att förstå denna osolidariska politik när man är ung och oerfaren eller när man har bra lön eller stressar i arbetslivet så att man inte har tid att sätta sig in i konsekvenserna. Reinfeldt gjorde väl ett imponerande och stabilt intryck med sin verbala förmåga som få besitter. Fel man på fel plats och med fel värderingar är min åsikt.

Och så lite om SD - ta en extra funderare vad de kan göra för Sverige, är det inte så att denna inställning egentligen bottnar i rädsla för andra nationaliteter och religioner? Rädsla är inget bra när man ska fatta sunda beslut, många misstag har begåtts i historien på grund av detta!  Jag hoppas att alla svenskar tar med sig denna erfarenhet i framtiden vid nästa val.
//Linnea

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson