Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Emely varvar ner i garaget

Emely Vonkavaara Björkman, stationschef på Svensk Bilprovning, kopplar av efter jobbet med att sköta om en mattsvart veteranbil från 1968.
Petra Rendik Publicerad 30 april 2021, kl 07:02
Mikael Wallerstedt
Att ha veteranbil är frihet, glädje och gemenskap, säger Emely Vonkavaara Björkman. Mikael Wallerstedt

Var det kärlek vid första ögonkastet när du såg din Ford Galaxie Cab 68?
– Nej, det var inte min drömbil. Ful som stryk var han, men en cab för bra pengar. Den var lackad i åtta färger och saknade bensintank, vi fick provköra med slang till en dunk. Det fanns alltså att göra.

Ni fick lägga mycket tid på bilen?
– Det blev ett jätteprojekt. Men jag och min dåvarande man var eniga om att vi ville ha ett rullande renoveringsprojekt. Vi köpte bilen i februari 2012, målet var att åka på en bilträff i Västerås fyra månader senare. Vi gick in i garaget sju på morgonen och lämnade tolv timmar senare varje helg. Men det gick, han lämnade garaget, mattsvart i lacken. Nu rullar han varje sommar.

Hur mycket tid och pengar lägger du ner på bilen?
– Runt 50 000 kronor per år. Det finns alltid något att fixa. Nu ska den in för lackering. Förra året bytte jag taket på caben och så är det vanligt underhållsarbete: serva motor, kolla växellåda och annat.


Emely och hennes Ford Galaxie Cab 68. 

För oss som inte fattar – vad är grejen med att ha en veteranbil?
– Frihet, glädje och gemenskap. Det är en kultur, du åker på bilträffar och delar ett gemensamt intresse med tusentals andra. Det är en viss klädstil och mycket gammal rock´n´roll. Det spelar ingen roll om du är 15 och nyss köpt en EPA eller 75 bast och världsmästare på att löda med tenn. Alla är glada att få hänga med varandra.

Varifrån kommer bilintresset?
– Motorer har alltid funnits i mitt liv. Mitt starkaste minne är när jag som åttaåring åker lastbil med pappa, som för övrigt kunde meka med allt. Plötsligt ser jag en konvoj med gamla Cadillacs och Chevrolets – då sa jag till pappa att en sådan där bil ska jag ha en dag.

Flyr du till garaget om du till exempel är stressad av jobbet?
– Så är det. Du kan inte stå och reta upp dig på kollegorna när du till exempel kopplar el, då kan det börja brinna. När jag jobbar med min bil släpper jag allt annat och fokuserar på honom.

Så bilen är en han?
– Ja, kvinnor brukar säga ”han” om sin bil, män ”hon”.

Om det brann – skulle du rädda fotoalbumet eller bilen först?
– Bilen, lätt. Unge, hund och bil. Och sedan gubben så klart.

EMELY VONKAVAARA BJÖRKMAN

ÅLDER: 34 år.

GÖR: Stationschef på Bilprovningen i Rosersberg och Märsta.

BOR: Uppsala.

FAMILJ: Dotter, sambo, hund och hästar.

BILEN: Ford Galaxie 500, 1968 Convertible. Motor: 302. Växellåda: C4 automat. Originalfärg: Winstor White. Efter renovering blir den blåmetallic.

KURIOSA: Emely är den enda registrerade ägaren av just den här bilmodellen i Sverige.

Ledarskap

5 konkreta tips: Så lär du dig tala inför folk

Får du panik av att hålla en dragning inför publik? Psykologen Alexandra Thomas, en av Chef & Karriärs mentorer, ger konkreta tips på hur du kan bemästra rädslan och göra presentationen till en succé.
Publicerad 10 april 2024, kl 06:00
Tecknad illustration av person med skakande ben som håller tal inför publik.
Visualisera framgång och skapa kontakt. Genom att använda dessa strategier kan du övervinna din talängslan och bli en effektiv och inspirerande kommunikatör. Illustration: Dennis Eriksson.

FRÅGA: Ända sedan barnsben har jag haft stora svårigheter med att prata inför folk. Både i skola och arbetsliv har jag i de lägena flera gånger drabbats av blackout. I vuxen ålder har jag försökt undvika situationen genom att inte ta på mig uppdrag som har inneburit redovisning. Eller i sista fall att sjukskriva mig.

Nyligen erbjöds jag att bli avdelningschef. Den rollen innebär att jag måste hålla dragningar inför hundratals medarbetare och även andra chefer. Så i stället för att bli glad och stolt över befordran känner jag enbart panik.

Självkänslan är skadad av alla gånger som det har gått åt pipan. Samtidigt vill jag inte återigen ta till flykten och tacka nej till tjänsten. Men hur ska jag göra för att våga? 

SVAR: Din fråga berör något djupt mänskligt. Att ställa sig utanför flocken var i människans tidiga historia förenat med fara och det är naturligt att hjärnan reagerar med flykt, som om du befann dig i en livshotande situation.

Att inte längre vilja fly är förstås rätt väg framåt. Efter mina år som retoriktränare har jag sett mycket som fungerar:

Försök att lugna hotsystemet genom andningsövningar. Du kan andas in genom att räkna till fyra och andas ut och räkna till fem. Visualisera det du vill uppnå. Om du får bilder av tidigare situationer, försök vända dem till scenarion där du lyckas.

Lär känna platsen och gå gärna dit och öva. Hur ser publiken ut, var sitter de, var står du, hur fungerar tekniken? Ju mer förberedd du är, desto lugnare kan du vara under framförandet.

Ett visst mått av nervositet gör att sinnena skärps och du gör dig redo att prestera. Gör dig vän med nervositeten och tänk att ingen vill lyssna på en blasé person som inte utstrålar något. Folk är ofta upptagna av sig själva och din nervositet kommer varken märkas eller synas på det sätt du upplever den.

Från blackout till framgång

Försök att minska det mentala avståndet mellan dig och publiken genom att vara personlig eller nämna något som andra kan relatera till. Du kan visa sårbarhet och avdramatisera situationen genom att till exempel säga: ”300 personer, nu blev jag nervös.”

De allra flesta kommer vilja dig väl och vill se dig lyckas. Om du ändå får en blackout vet inte publiken vad du ska säga. Då kan du låta punkterna komma i en ny ordning och ta dig tillbaka till strukturen efter hand.

Det mest effektiva – och jobbiga – sättet att komma över talängslan är exponering. Att möta situationen du är rädd för tills du lärt tankarna och kroppen att det inte är farligt.

Träna gärna hemma framför spegeln eller gå till en talcoach och simulera situationen. Den kemiska reaktionen i kroppen vid nervositet är identiskt med den vid förväntan. Enda skillnaden är våra tankar. Så ibland behöver vi överlista hjärnan och intala den att vi är taggade och att allt kommer gå bra.

ALEXANDRA THOMAS

GÖR: Psykolog, författare och specialist i organisationspsykologi på Creative Compassion. Inspirationsföreläsare och skribent.

ÅLDER: 45.

KARRIÄR: Facilitator, partner, mentor och regionchef. Har tidigare jobbat som skolpsykolog och på bup.

Har du en fråga till våra mentorer? Mejla [email protected].