I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt – man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.