Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Debatt: Vi måste stötta den arabiska våren
Om den arabiska våren ska förhindras att övergå i vinter krävs organisering. För demokratisering tar tid, skriver Fredrik Lindahl
och Anna Sundström, enhetschefer på Palmecentret
och Anna Sundström, enhetschefer på Palmecentret
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
I december 2010 tände en ung tunisisk man eld på sig själv i protest mot myndigheternas förtryck. Hans protest blev startskottet på en folklig revolution som slutade med att president Ben Ali tvingades avgå. Människors glädje över en störtad diktator och över nyvunnen frihet spreds över hela världen och fick maktfullkomliga ledare att ligga sömnlösa på nätterna.
Demonstrationer inspirerade av utvecklingen i Tunisien utbröt därefter bland annat i Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien. Protestvågen byggde på en blandning av misstro mot de politiska systemen och deras ledare, samt krav på omfattande sociala reformer. Folket var trötta på förtryck och fattigdom. I några fall eskalerade protesterna till krav om regimskifte. I media kom utvecklingen att kallas den arabiska våren.
Vid sidan av den dominerande euforiska synen på den arabiska våren har en mer pessimistisk syn på utvecklingen varnat för en övertro på en snabb demokratiseringsprocess. Att despotiska ledare faller leder per automatik inte till demokratiska styrelseskick som värnar för oss självklara ideal som jämställdhet och yttrandefrihet. Och kanske har pessimisterna fått rätt.
Efter demokratins framgångar i Tunisien växte hoppet om en liknande utveckling i Egypten lika snabbt som Tahrirtorget fylldes med demonstranter. Efter diktator Mubaraks avgång var euforin total. Den arabiska våren stod i full blom. Men blomningen blev kort. I det egyptiska presidentvalets andra omgång i juni 2012 stod valet mellan Muslimska brödraskapets kandidat Muhammad Mursi och Ahmed Shafiq som varit premiärminister under Mubarak. Ett val som för många inte motsvarade det hopp om förändring som demonstranterna byggt upp på Tahrirtorget.
I Libyen utlöste den arabiska våren inbördeskrig. Länge såg revolutionens hopp ut att utplånas av blodiga strider. Med hjälp av det internationella samfundets ingripande besegrades Khadaffis diktatur. I somras hölls ett historiskt val till ett provisoriskt parlament. Men väpnade miliser kontrollerar stora delar av Libyen och stridigheter plågar landet. Det finns all anledning att känna stor oro för utvecklingen i Libyen.
Också i Syrien blev inbördeskrig konsekvensen av den arabiska vårens till en början fredliga protester. Regimen bombar sin egen befolkning och Assad skyr inga medel för att behålla makten. Kriget har nu pågått i 18 månader och krävt över 20 000 dödsoffer, varav många barn. Det internationella samfundet är splittrat och FN handlingsförlamat.
Pessimisterna varnar nu för att den arabiska våren ska ersättas av en arabisk vinter. Vi har sett det på många platser tidigare, att demokratiska uppror bara resulterar i att en diktator byts ut mot en annan. De breda massorna står kvar med lika lite makt som innan upproret och landet förblir odemokratiskt. Om inte den arabiska våren ska övergå i vinter behöver medborgarnas deltagande fortsätta långt efter att protesterna på gatorna har tystnat. Demokratisering tar tid. Det visar inte minst Palmecentrets fleråriga samarbete med demokratiaktivister i hårda diktaturer som till exempel Burma, Zimbabwe och Vitryssland.
Framväxten av fria medier, ett pluralistiskt civilsamhälle och demokratiska politiska partier är en förutsättning för demokrati. Därför måste långsiktigt stöd för uppbyggnaden av dessa aktörer prioriteras. Människor behöver ges makt att förändra sina liv och de samhällen de lever i. Då är nyckeln organisering. Genom våra medlemsorganisationer arbetar Palmecentret med stöd till just detta - människors organisering - i politiska partier, fackförbund, kvinno- och ungdomsorganisationer. I exempelvis Tunisien ger Palmecentret och Socialdemokraterna stöd till FDTL/Ettakatol, ett nystartat parti som på kort tid vuxit sig starkt och som i valet 2011 fick tio procent av rösterna. Genom utbildningar och erfarenhetsutbyte med socialdemokrater i Uppsala är målet att skapa ett socialdemokratiskt parti som företräder arbetstagarnas intressen i det tunisiska samhället.
Samarbete mellan civilsamhällen och möten mellan människor i olika länder skapar viktiga förutsättningar för demokratins utveckling. I länder där fri organisering tidigare har varit förbjudet och många gånger förknippat med fängelse, tortyr och död, är det av största vikt att stödja framväxten av fungerande, demokratiska organisationer. Först då kan den arabiska våren ges möjlighet att, trots allt, blomma ut i sommar.
Olof Palmes Internationella Center är den svenska arbetarrörelsens samarbetsorganisation för internationell verksamhet och opinionsbildning. Tillsammans med sina 27 medlemsorganisationer bedriver de cirka 250 projekt runt om i världen.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Sluta skylla på arbetslösa
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager
Debatt: Se bortom djungeln av diagnoser och sjukdomar
I en värld där kreativitet är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden, skriver Michell Malmgren, som har en schizoaffektiv diagnos.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jag försöker navigera mig genom livet med en schizoaffektiv diagnos (en psykiatrisk diagnos som ligger mittemellan schizofreni och bipolär sjukdom, reds anm) och ADHD. Det gör att jag ofta möts av uttryck som konstig, udda eller annorlunda och med den här texten vill jag uppmärksamma alla dem som dagligen lever med konsekvenserna av att vara just konstiga, udda eller annorlunda.
I dagens ”antistigma” och ”prata om det-samhälle” så finns det fortfarande en sak som vi som samhälle inte verkar lyckats få grepp om och det är därför som jag i min enfald skriver den här texten.
Det är förbannat synd, att så många människor exkluderas från arbetsmarknaden bara för att de betraktas som utanför normen. Det är inte bara ett misslyckande utan också ett enormt slöseri med talang och potential. Samhället är så genomsyrat av en snäv uppfattning om vad som är normalt att det gång på gång misslyckas med att se värdet i det som avviker.
Arbetsgivare går miste om personer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv
I en värld där kreativitet och innovation är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden på grund av just det skälet att dom tänker utanför boxen. För människor som anses annorlunda kan ha unika insikter och förmågor som bidrar till nya lösningar och idéer. Men i stället för att de personerna inkluderas på arbetsmarknaden, så stämplas de allt för ofta som olämpliga och oförmögna att passa in i de fyrkantiga svenska arbetsmarknadens former.
Att döma människor på grund av hur de framstår och vars enda brott är att dom har betet sig ”konstigt”, snarare än vad de faktiskt kan åstadkomma, är inte bara förbannat ytligt det är även djupt orättvist.
Arbetsgivare går miste om individer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv. I en tid då det pratas så mycket om mångfald och inkludering, är det skrämmande hur många som fortfarande marginaliseras.
Vi måste ifrågasätta varför normalitet är det enda måttet på arbetsförmåga. Arbetsmarknaden behöver kortfattat förändras! För det är inte förrän vi slutar att exkludera de som inte passar in i våra förväntningar som vi verkligen kan bygga ett samhälle där alla får en chans att bidra – och där vi alla kan dra nytta av de rikedomar som mångfalden faktiskt erbjuder.
Michell Malmgren
