Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
I december 2010 tände en ung tunisisk man eld på sig själv i protest mot myndigheternas förtryck. Hans protest blev startskottet på en folklig revolution som slutade med att president Ben Ali tvingades avgå. Människors glädje över en störtad diktator och över nyvunnen frihet spreds över hela världen och fick maktfullkomliga ledare att ligga sömnlösa på nätterna.
Demonstrationer inspirerade av utvecklingen i Tunisien utbröt därefter bland annat i Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien. Protestvågen byggde på en blandning av misstro mot de politiska systemen och deras ledare, samt krav på omfattande sociala reformer. Folket var trötta på förtryck och fattigdom. I några fall eskalerade protesterna till krav om regimskifte. I media kom utvecklingen att kallas den arabiska våren.
Vid sidan av den dominerande euforiska synen på den arabiska våren har en mer pessimistisk syn på utvecklingen varnat för en övertro på en snabb demokratiseringsprocess. Att despotiska ledare faller leder per automatik inte till demokratiska styrelseskick som värnar för oss självklara ideal som jämställdhet och yttrandefrihet. Och kanske har pessimisterna fått rätt.
Efter demokratins framgångar i Tunisien växte hoppet om en liknande utveckling i Egypten lika snabbt som Tahrirtorget fylldes med demonstranter. Efter diktator Mubaraks avgång var euforin total. Den arabiska våren stod i full blom. Men blomningen blev kort. I det egyptiska presidentvalets andra omgång i juni 2012 stod valet mellan Muslimska brödraskapets kandidat Muhammad Mursi och Ahmed Shafiq som varit premiärminister under Mubarak. Ett val som för många inte motsvarade det hopp om förändring som demonstranterna byggt upp på Tahrirtorget.
I Libyen utlöste den arabiska våren inbördeskrig. Länge såg revolutionens hopp ut att utplånas av blodiga strider. Med hjälp av det internationella samfundets ingripande besegrades Khadaffis diktatur. I somras hölls ett historiskt val till ett provisoriskt parlament. Men väpnade miliser kontrollerar stora delar av Libyen och stridigheter plågar landet. Det finns all anledning att känna stor oro för utvecklingen i Libyen.
Också i Syrien blev inbördeskrig konsekvensen av den arabiska vårens till en början fredliga protester. Regimen bombar sin egen befolkning och Assad skyr inga medel för att behålla makten. Kriget har nu pågått i 18 månader och krävt över 20 000 dödsoffer, varav många barn. Det internationella samfundet är splittrat och FN handlingsförlamat.
Pessimisterna varnar nu för att den arabiska våren ska ersättas av en arabisk vinter. Vi har sett det på många platser tidigare, att demokratiska uppror bara resulterar i att en diktator byts ut mot en annan. De breda massorna står kvar med lika lite makt som innan upproret och landet förblir odemokratiskt. Om inte den arabiska våren ska övergå i vinter behöver medborgarnas deltagande fortsätta långt efter att protesterna på gatorna har tystnat. Demokratisering tar tid. Det visar inte minst Palmecentrets fleråriga samarbete med demokratiaktivister i hårda diktaturer som till exempel Burma, Zimbabwe och Vitryssland.
Framväxten av fria medier, ett pluralistiskt civilsamhälle och demokratiska politiska partier är en förutsättning för demokrati. Därför måste långsiktigt stöd för uppbyggnaden av dessa aktörer prioriteras. Människor behöver ges makt att förändra sina liv och de samhällen de lever i. Då är nyckeln organisering. Genom våra medlemsorganisationer arbetar Palmecentret med stöd till just detta - människors organisering - i politiska partier, fackförbund, kvinno- och ungdomsorganisationer. I exempelvis Tunisien ger Palmecentret och Socialdemokraterna stöd till FDTL/Ettakatol, ett nystartat parti som på kort tid vuxit sig starkt och som i valet 2011 fick tio procent av rösterna. Genom utbildningar och erfarenhetsutbyte med socialdemokrater i Uppsala är målet att skapa ett socialdemokratiskt parti som företräder arbetstagarnas intressen i det tunisiska samhället.
Samarbete mellan civilsamhällen och möten mellan människor i olika länder skapar viktiga förutsättningar för demokratins utveckling. I länder där fri organisering tidigare har varit förbjudet och många gånger förknippat med fängelse, tortyr och död, är det av största vikt att stödja framväxten av fungerande, demokratiska organisationer. Först då kan den arabiska våren ges möjlighet att, trots allt, blomma ut i sommar.
Olof Palmes Internationella Center är den svenska arbetarrörelsens samarbetsorganisation för internationell verksamhet och opinionsbildning. Tillsammans med sina 27 medlemsorganisationer bedriver de cirka 250 projekt runt om i världen.
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge