Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi måste stötta den arabiska våren

Om den arabiska våren ska förhindras att övergå i vinter krävs organisering. För demokratisering tar tid, skriver Fredrik Lindahl
och Anna Sundström, enhetschefer på Palmecentret
Fredrik Lindahl, Anna Sundström/Palmecentret Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I december 2010 tände en ung tunisisk man eld på sig själv i protest mot myndigheternas förtryck. Hans protest blev startskottet på en folklig revolution som slutade med att president Ben Ali tvingades avgå. Människors glädje över en störtad diktator och över nyvunnen frihet spreds över hela världen och fick maktfullkomliga ledare att ligga sömnlösa på nätterna.

Demonstrationer inspirerade av utvecklingen i Tunisien utbröt därefter bland annat i Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien. Protestvågen byggde på en blandning av misstro mot de politiska systemen och deras ledare, samt krav på omfattande sociala reformer. Folket var trötta på förtryck och fattigdom. I några fall eskalerade protesterna till krav om regimskifte. I media kom utvecklingen att kallas den arabiska våren.

Vid sidan av den dominerande euforiska synen på den arabiska våren har en mer pessimistisk syn på utvecklingen varnat för en övertro på en snabb demokratiseringsprocess. Att despotiska ledare faller leder per automatik inte till demokratiska styrelseskick som värnar för oss självklara ideal som jämställdhet och yttrande­frihet. Och kanske har pessimisterna fått rätt.

Efter demokratins framgångar i Tunisien växte hoppet om en liknande utveckling i Egypten lika snabbt som Tahrirtorget fylldes med demonstranter. Efter diktator Mubaraks avgång var euforin total. Den arabiska våren stod i full blom. Men blomningen blev kort. I det egyptiska presidentvalets andra omgång i juni 2012 stod valet mellan Muslimska brödraskapets kandidat Muhammad Mursi och Ahmed Shafiq som varit premiärminister under Mubarak. Ett val som för många inte motsvarade det hopp om förändring som demonstranterna byggt upp på Tahrirtorget.
I Libyen utlöste den arabiska våren inbördeskrig. Länge såg revolutionens hopp ut att utplånas av blodiga strider. Med hjälp av det internationella samfundets ingripande besegrades Khadaffis diktatur. I somras hölls ett historiskt val till ett provisoriskt parlament. Men väpnade miliser kontrollerar stora delar av Libyen och stridigheter plågar landet. Det finns all anledning att känna stor oro för utvecklingen i Libyen.

Också i Syrien blev inbördeskrig konsekvensen av den arabiska vårens till en början fredliga protester. Regimen bombar sin egen befolkning och Assad skyr inga medel för att behålla makten. Kriget har nu pågått i 18 månader och krävt över 20 000 dödsoffer, varav många barn. Det internationella samfundet är splittrat och FN handlingsförlamat.
Pessimisterna varnar nu för att den arabiska våren ska ersättas av en arabisk vinter. Vi har sett det på många platser tidigare, att demokratiska uppror bara resulterar i att en diktator byts ut mot en annan. De breda massorna står kvar med lika lite makt som innan upproret och landet förblir odemokratiskt. Om inte den arabiska våren ska övergå i vinter behöver medborgarnas deltagande fortsätta långt efter att protesterna på gatorna har tystnat. Demokratisering tar tid. Det visar inte minst Palmecentrets fleråriga samarbete med demokratiaktivister i hårda diktaturer som till exempel Burma, Zimbabwe och Vitryssland.
Framväxten av fria medier, ett pluralistiskt civilsamhälle och demokratiska politiska partier är en förutsättning för demokrati. Därför måste långsiktigt stöd för uppbyggnaden av dessa aktörer prioriteras. Människor behöver ges makt att förändra sina liv och de samhällen de lever i. Då är nyckeln organisering. Genom våra medlemsorganisationer arbetar Palmecentret med stöd till just detta - människors organisering - i politiska partier, fackförbund, kvinno- och ungdomsorganisationer. I exempelvis Tunisien ger Palmecentret och Socialdemokraterna stöd till FDTL/Ettakatol, ett nystartat parti som på kort tid vuxit sig starkt och som i valet 2011 fick tio procent av rösterna. Genom utbildningar och erfarenhetsutbyte med socialdemokrater i Uppsala är målet att skapa ett socialdemokratiskt parti som företräder arbetstagarnas intressen i det tunisiska samhället.

Samarbete mellan civilsamhällen och möten mellan männi­skor i olika länder skapar viktiga förutsättningar för demokratins utveckling. I länder där fri organisering tidigare har varit förbjudet och många gånger förknippat med fängelse, tortyr och död, är det av största vikt att stödja framväxten av fungerande, demokratiska organisationer. Först då kan den arabiska våren ges möjlighet att, trots allt, blomma ut i sommar.

Olof Palmes Internationella Center är den svenska arbetarrörelsens samarbetsorganisation för internationell verksamhet och opinionsbildning. Tillsammans med sina 27 medlemsorganisationer bedriver de cirka 250 projekt runt om i världen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare