I december 2010 tände en ung tunisisk man eld på sig själv i protest mot myndigheternas förtryck. Hans protest blev startskottet på en folklig revolution som slutade med att president Ben Ali tvingades avgå. Människors glädje över en störtad diktator och över nyvunnen frihet spreds över hela världen och fick maktfullkomliga ledare att ligga sömnlösa på nätterna.

Demonstrationer inspirerade av utvecklingen i Tunisien utbröt därefter bland annat i Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien. Protestvågen byggde på en blandning av misstro mot de politiska systemen och deras ledare, samt krav på omfattande sociala reformer. Folket var trötta på förtryck och fattigdom. I några fall eskalerade protesterna till krav om regimskifte. I media kom utvecklingen att kallas den arabiska våren.

Vid sidan av den dominerande euforiska synen på den arabiska våren har en mer pessimistisk syn på utvecklingen varnat för en övertro på en snabb demokratiseringsprocess. Att despotiska ledare faller leder per automatik inte till demokratiska styrelseskick som värnar för oss självklara ideal som jämställdhet och yttrande­frihet. Och kanske har pessimisterna fått rätt.

Efter demokratins framgångar i Tunisien växte hoppet om en liknande utveckling i Egypten lika snabbt som Tahrirtorget fylldes med demonstranter. Efter diktator Mubaraks avgång var euforin total. Den arabiska våren stod i full blom. Men blomningen blev kort. I det egyptiska presidentvalets andra omgång i juni 2012 stod valet mellan Muslimska brödraskapets kandidat Muhammad Mursi och Ahmed Shafiq som varit premiärminister under Mubarak. Ett val som för många inte motsvarade det hopp om förändring som demonstranterna byggt upp på Tahrirtorget.
I Libyen utlöste den arabiska våren inbördeskrig. Länge såg revolutionens hopp ut att utplånas av blodiga strider. Med hjälp av det internationella samfundets ingripande besegrades Khadaffis diktatur. I somras hölls ett historiskt val till ett provisoriskt parlament. Men väpnade miliser kontrollerar stora delar av Libyen och stridigheter plågar landet. Det finns all anledning att känna stor oro för utvecklingen i Libyen.

Också i Syrien blev inbördeskrig konsekvensen av den arabiska vårens till en början fredliga protester. Regimen bombar sin egen befolkning och Assad skyr inga medel för att behålla makten. Kriget har nu pågått i 18 månader och krävt över 20 000 dödsoffer, varav många barn. Det internationella samfundet är splittrat och FN handlingsförlamat.
Pessimisterna varnar nu för att den arabiska våren ska ersättas av en arabisk vinter. Vi har sett det på många platser tidigare, att demokratiska uppror bara resulterar i att en diktator byts ut mot en annan. De breda massorna står kvar med lika lite makt som innan upproret och landet förblir odemokratiskt. Om inte den arabiska våren ska övergå i vinter behöver medborgarnas deltagande fortsätta långt efter att protesterna på gatorna har tystnat. Demokratisering tar tid. Det visar inte minst Palmecentrets fleråriga samarbete med demokratiaktivister i hårda diktaturer som till exempel Burma, Zimbabwe och Vitryssland.
Framväxten av fria medier, ett pluralistiskt civilsamhälle och demokratiska politiska partier är en förutsättning för demokrati. Därför måste långsiktigt stöd för uppbyggnaden av dessa aktörer prioriteras. Människor behöver ges makt att förändra sina liv och de samhällen de lever i. Då är nyckeln organisering. Genom våra medlemsorganisationer arbetar Palmecentret med stöd till just detta - människors organisering - i politiska partier, fackförbund, kvinno- och ungdomsorganisationer. I exempelvis Tunisien ger Palmecentret och Socialdemokraterna stöd till FDTL/Ettakatol, ett nystartat parti som på kort tid vuxit sig starkt och som i valet 2011 fick tio procent av rösterna. Genom utbildningar och erfarenhetsutbyte med socialdemokrater i Uppsala är målet att skapa ett socialdemokratiskt parti som företräder arbetstagarnas intressen i det tunisiska samhället.

Samarbete mellan civilsamhällen och möten mellan männi­skor i olika länder skapar viktiga förutsättningar för demokratins utveckling. I länder där fri organisering tidigare har varit förbjudet och många gånger förknippat med fängelse, tortyr och död, är det av största vikt att stödja framväxten av fungerande, demokratiska organisationer. Först då kan den arabiska våren ges möjlighet att, trots allt, blomma ut i sommar.

Olof Palmes Internationella Center är den svenska arbetarrörelsens samarbetsorganisation för internationell verksamhet och opinionsbildning. Tillsammans med sina 27 medlemsorganisationer bedriver de cirka 250 projekt runt om i världen.