Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var öppen med din diagnos på jobbet

För den som har adhd är inte allt på arbetsplatsen lika självklart som för kollegorna. Det kan handla om enkla saker som information och fikaraster. Därför underlättar det om man kan prata om sin diagnos, skriver Calle Svensson som arbetar på Sensus.
Publicerad
Shutterstock, Privat
Känner arbetskamraterna till att man har en diagnos blir de också mer förstående, påpekar Calle Svensson. Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som adhd och ha ett bra och fungerande arbetsliv, går alldeles utmärkt. Arbetsförmedlingen kan ge stöd till arbetsgivare i form av utvecklingsanställning, det som tidigare hette lönebidragsanställning. Det innebär att den anställde har en handläggare på Arbetsförmedlingen som fungerar som en kontakt med arbetsgivaren. Fler skulle kunna få den här hjälpen och stödet, om de kände till att det finns sådan möjlighet.

Tyvärr är det lätt att fastna i en karusell där den enskilde ramlar emellan. På Riksförbundet Attention’s hemsida finns det bra och informativ information om adhd på jobbet. Attention har också en egen Youtubekanal med korta och bra filmer med information om bland annat adhd. Där man kan hitta bra och nyttig information om vad man kan behöva för olika verktyg om man söker jobb eller har ett jobb och har en adhd-diagnos.

När man upptäcker att man inte är ensam, blir det också lättare

Det är lätt att tro att man är ensam om att ha svårigheter som är kopplade till sin diagnos. När man upptäcker att man inte är ensam, blir det också lättare. Det som underlättar är att man är öppen med sin diagnos, att man kan prata om den. Gör man det öppnar det upp för en situation som blir mer hanterbar om det skulle uppstå problem. Känner omgivningen till att man har en adhd-diagnos, då blir den också mer förstående. Det som kan uppstå är missförstånd, det som är självklart för ”normala” personer, är det inte för en som har en adhd-diagnos. Det kan vara enkla saker som information, om möten, fika raster och dylikt. Sådant man kan missa om man är ny på en arbetsplats. En trygg arbetsmiljö underlättar väldigt mycket, för alla parter.

Har man också en etablerad vårdkontakt kan man få stöd och hjälp från den, och det kan vara i form av en arbetsterapeut som hjälper till med stöd och strategier för att vardagen också fungerar bra, vilket är ytterligare en förutsättning, för att arbetet ska fungera. Arbetsuppgifterna bör vara varierande och utformade på det viset att det känns lustfyllt och meningsfullt att vara på arbetet. Nu i dessa Coronatider kräver det också lite extra då om ska jobba hemifrån, att man har den tekniska utrustning som behövs, dator, mobiltelefon etc.

/Calle Svensson, som har diagnosen adhd. Han är anställd på Sensus Svealand på halvtid och har sjukersättning på halvtid

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD