Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var öppen med din diagnos på jobbet

För den som har adhd är inte allt på arbetsplatsen lika självklart som för kollegorna. Det kan handla om enkla saker som information och fikaraster. Därför underlättar det om man kan prata om sin diagnos, skriver Calle Svensson som arbetar på Sensus.
Publicerad
Shutterstock, Privat
Känner arbetskamraterna till att man har en diagnos blir de också mer förstående, påpekar Calle Svensson. Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som adhd och ha ett bra och fungerande arbetsliv, går alldeles utmärkt. Arbetsförmedlingen kan ge stöd till arbetsgivare i form av utvecklingsanställning, det som tidigare hette lönebidragsanställning. Det innebär att den anställde har en handläggare på Arbetsförmedlingen som fungerar som en kontakt med arbetsgivaren. Fler skulle kunna få den här hjälpen och stödet, om de kände till att det finns sådan möjlighet.

Tyvärr är det lätt att fastna i en karusell där den enskilde ramlar emellan. På Riksförbundet Attention’s hemsida finns det bra och informativ information om adhd på jobbet. Attention har också en egen Youtubekanal med korta och bra filmer med information om bland annat adhd. Där man kan hitta bra och nyttig information om vad man kan behöva för olika verktyg om man söker jobb eller har ett jobb och har en adhd-diagnos.

När man upptäcker att man inte är ensam, blir det också lättare

Det är lätt att tro att man är ensam om att ha svårigheter som är kopplade till sin diagnos. När man upptäcker att man inte är ensam, blir det också lättare. Det som underlättar är att man är öppen med sin diagnos, att man kan prata om den. Gör man det öppnar det upp för en situation som blir mer hanterbar om det skulle uppstå problem. Känner omgivningen till att man har en adhd-diagnos, då blir den också mer förstående. Det som kan uppstå är missförstånd, det som är självklart för ”normala” personer, är det inte för en som har en adhd-diagnos. Det kan vara enkla saker som information, om möten, fika raster och dylikt. Sådant man kan missa om man är ny på en arbetsplats. En trygg arbetsmiljö underlättar väldigt mycket, för alla parter.

Har man också en etablerad vårdkontakt kan man få stöd och hjälp från den, och det kan vara i form av en arbetsterapeut som hjälper till med stöd och strategier för att vardagen också fungerar bra, vilket är ytterligare en förutsättning, för att arbetet ska fungera. Arbetsuppgifterna bör vara varierande och utformade på det viset att det känns lustfyllt och meningsfullt att vara på arbetet. Nu i dessa Coronatider kräver det också lite extra då om ska jobba hemifrån, att man har den tekniska utrustning som behövs, dator, mobiltelefon etc.

/Calle Svensson, som har diagnosen adhd. Han är anställd på Sensus Svealand på halvtid och har sjukersättning på halvtid

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam