Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var öppen med din diagnos på jobbet

För den som har adhd är inte allt på arbetsplatsen lika självklart som för kollegorna. Det kan handla om enkla saker som information och fikaraster. Därför underlättar det om man kan prata om sin diagnos, skriver Calle Svensson som arbetar på Sensus.
Publicerad
Shutterstock, Privat
Känner arbetskamraterna till att man har en diagnos blir de också mer förstående, påpekar Calle Svensson. Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som adhd och ha ett bra och fungerande arbetsliv, går alldeles utmärkt. Arbetsförmedlingen kan ge stöd till arbetsgivare i form av utvecklingsanställning, det som tidigare hette lönebidragsanställning. Det innebär att den anställde har en handläggare på Arbetsförmedlingen som fungerar som en kontakt med arbetsgivaren. Fler skulle kunna få den här hjälpen och stödet, om de kände till att det finns sådan möjlighet.

Tyvärr är det lätt att fastna i en karusell där den enskilde ramlar emellan. På Riksförbundet Attention’s hemsida finns det bra och informativ information om adhd på jobbet. Attention har också en egen Youtubekanal med korta och bra filmer med information om bland annat adhd. Där man kan hitta bra och nyttig information om vad man kan behöva för olika verktyg om man söker jobb eller har ett jobb och har en adhd-diagnos.

När man upptäcker att man inte är ensam, blir det också lättare

Det är lätt att tro att man är ensam om att ha svårigheter som är kopplade till sin diagnos. När man upptäcker att man inte är ensam, blir det också lättare. Det som underlättar är att man är öppen med sin diagnos, att man kan prata om den. Gör man det öppnar det upp för en situation som blir mer hanterbar om det skulle uppstå problem. Känner omgivningen till att man har en adhd-diagnos, då blir den också mer förstående. Det som kan uppstå är missförstånd, det som är självklart för ”normala” personer, är det inte för en som har en adhd-diagnos. Det kan vara enkla saker som information, om möten, fika raster och dylikt. Sådant man kan missa om man är ny på en arbetsplats. En trygg arbetsmiljö underlättar väldigt mycket, för alla parter.

Har man också en etablerad vårdkontakt kan man få stöd och hjälp från den, och det kan vara i form av en arbetsterapeut som hjälper till med stöd och strategier för att vardagen också fungerar bra, vilket är ytterligare en förutsättning, för att arbetet ska fungera. Arbetsuppgifterna bör vara varierande och utformade på det viset att det känns lustfyllt och meningsfullt att vara på arbetet. Nu i dessa Coronatider kräver det också lite extra då om ska jobba hemifrån, att man har den tekniska utrustning som behövs, dator, mobiltelefon etc.

/Calle Svensson, som har diagnosen adhd. Han är anställd på Sensus Svealand på halvtid och har sjukersättning på halvtid

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind