Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vågar Unionen jobba för jämställdhet?

Hur kan Unionen påstå sig vara ett jämställt förbund om vi samtidigt vägrar skapa en lönemodell som väger in både mjuka och hårda värden, manligt och kvinnligt och sådant som både kostar pengar och genererar pengar? Det skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
Unionen tar inget ansvar för att se till att lönerna inom klassiska kvinnoyrken som vård och omsorg går upp, anser Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Unionen är en stor organisation med många medarbetare, förtroendevalda och medlemmar och vi ligger ofta, om inte alltid, i framkant vad det gäller jämställdhet och likabehandling.

Alla minns väl mansplainingakuten och vilket genomslag den fick? Det hamnade till och med bland nyheterna i USA och fick stor medial uppmärksamhet här hemma. Unionen stack ut hakan och belyste något kvinnor har tampats med sedan tidernas begynnelse, nämligen hur män har ett sprängande behov av att lära oss saker i tid och otid. PR-mässigt var mansplainingakuten fantastisk! Om det fick män att minska på sitt mansplainande låter jag dock vara osagt. Skapade den någon skillnad på svensk arbetsmarknad? Inte ett dugg. Men det var bra PR!

När det handlar om jämställdhet och likabehandling kan man göra det för att det ska göras och verka duktig, eller så kan man göra det på riktigt. Unionen gör mycket bra men gör vi det för att det ska göras eller gör vi det på riktigt?
Är vårt jämställdhetsarbete bara PR?
Ett spel för galleriet?
Jag misstänker att många som läser sätter kaffet i halsen nu men tänk efter.

Var är Unionens kamp för jämställda löner?

Vad har Unionen gjort för att främja kvinnors status på arbetsmarknaden på riktigt de senaste åren? Var är Unionens kamp för att få jämställda löner?

Enligt SCB tjänar kvinnor 77 procent av männens andel av medelinkomsten. I rena tal handlar det om att kvinnors medelinkomst per år är 312 400 kronor och mäns medelinkomst per år är 403 200 kronor. Det ger en månadsinkomst för kvinnor på 26 033 kronor och män 33 600 kronor. Varje månad har alltså mannen 7 567 kronor mer i fickan trots att kvinnor i regel bär det tyngsta lasset i hemmet också.

Industrin, som sätter märket, (alltså siffran på hur mycket lönerna ska öka kollektivt under avtalsperioden) är en klassisk mansdominerad bransch där det handlar om att tillverka saker. Man bygger och säljer sina varor och får genom det in pengar till landet. Väldigt enkel matematik.
Allt annat, som vård, omsorg och människor är det inte lika noga med.

Vi inte bara ignorerar fighten, vi påstår att den inte är vår!

Unionen tar inget reellt ansvar för att se till att lönerna inom  klassiska kvinnoyrken som vård och omsorg går upp. Vi rider på våra höga hästar i en ojämställd tillvaro där männens arbete värderas högst och sätter ramarna för hur mycket lön som blir över till kvinnorna samtidigt som Unionen säger att vi inte äger frågan eftersom det inte är vårt avtal. Vi inte bara ignorerar fighten, vi påstår att den inte är vår!

Lönen är en otroligt viktig del i alla människors liv men även en stor faktor i det som lägger grunden för normer och värderingar. Det är i lönen värdet av arbetet ligger och så länge vi låter mäns löner sätta normen för värdet säger vi samtidigt att kvinnors arbete inte är lika viktigt och inte förtjänar lika hög lön. Det kommer inte vara ett riktigt jobb att vara undersköterska, utan de riktiga jobben finns inom industrin även om det är ett okvalificerat yrke.

För en lågavlönad kvinna är märket snarare något som håller kvar hennes lön på en låg nivå istället för något som gör att hon får en vettig och skälig lön.

Vill en kunna skapa förändring måste man inse sina egna privilegier vilket Unionen, i och med märket, vägrar göra.
Hur kan Unionen påstå sig vara ett jämställt förbund om vi samtidigt vägrar se över märket och skapa en normsättande lönemodell som väger in både mjuka och hårda värden, manligt och kvinnligt och sådant som både kostar pengar och genererar pengar?

Värdet av arbetet med mjuka värden måste räknas med. Värdet av att skapa förutsättningar för dem som arbetar inom industrin genom till exempel att det finns förskolor måste räknas med. Värdet av att inte skapa saker utan vårda och ta hand om människor, måste räknas med. Både män, kvinnor och icke binära måste räknas med.

Vi kan aldrig få ett lönelyft inom klassiska kvinnoyrken om det är männens arbete som är norm. Det spelar ingen roll hur mycket Kommunal och andra förbund kämpar för att få högre löner inom vården om industrin inte inser sitt övertag, sin makt och sina privilegier och tänker om. Kvinnoyrkena kommer alltid vara nummer två och steget under industrin. Värdet av att arbeta med människor kommer aldrig att öka så länge industrin sätter märket och eftersom Unionen är en del av märket är vi också en del av att hålla tillbaka kvinnors löner.
Unionen måste kliva fram och belysa och ifrågasätta de normer och attityder som finns idag och det räcker inte med att skapa en mansplainingakut för det.

Sanningen är ju den att för att få en förändring kring normsättningen av löner i Sverige måste Unionen backa från märket och tänka om för att få fram en lönemodell som tar hänsyn till annat än hur många saker som exporteras.

Det är dags att gå ifrån bra PR till att arbeta med jämställdhet på riktigt.
Vågar Unionen det?


/Susanne Persson är upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se  
eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsgivare gör bort sig i rekryteringsprocessen

Arbetssökande lägger ned själ och hjärta i tester och ansökningsbrev bara för att bli bemötta av autogenererade mejl och AI-botar som sorterar i urvalsprocessen, skriver Ylva Forner.
Publicerad 2 september 2025, kl 09:45
rutor som kryssats i över ett papper
Arbetsgivare tvingar arbetssökande att lägga mycket tid på tester i rekryteringsprocesser. Det ger en osmickrande bild av varumärket, skriver Ylva Forner. Foto: Colourbox/Robert Eldrim
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det slog mig att företag som använder sig av tester och AI-genererade svar i rekryteringsprocesser inte förstår hur deras varumärke framstår. 

Så jag mailade en styrelse på ett av dem, där jag sökt jobb. 
Så här skrev jag: 

Hej,

Jag heter Ylva Forner och lade igår ner större delen av min dag på att söka tjänsten som kommunikations- och insamlingsansvarig hos er. Ett uppdrag jag har både erfarenheten och engagemanget för att vara en perfekt kandidat för. Jag svarade på urvalsfrågor, fick ge mitt löneanspråk och motivera min ansökan, allt mycket personligt och genomarbetat. 

Det här mailet är dock inte till för att pusha för mig själv, utan vad jag undrar är om ni är medvetna om hur rekryteringsprocessen ni står bakom går till och hur bilden av hur ni behandlar människor framstår?

Det är nämligen inte smickrande. 

Innan en människa ens läst min ansökan kommer ett autogenerat mailet som ber mig lägga ännu en halvtimme av min tid på att göra IQ-tester. Passerar jag dessa kommer någon läsa min ansökan och då kan jag eventuellt få bli ”intervjuad av en AI-medarbetare” eller kallade de boten faktiskt för ”kollega?! 

Jag antar att ni alla skrivit dessa tester innan ni ber blivande kollegor göra det

Jag kollar upp dessa tester: AON Switch Challenge. Är det här något ni alla som jobbar på företaget har gjort och klarat av? Min Chalmers-utbildade pappa som haft ledande chefspositioner inom näringslivet i alla år, kliade sig i huvudet och undrade vad tusan det här var. Vilka resultat skriver ni i styrelsen, bara för att ha en referens att jämföra mig med? Jag antar att ni alla skrivit dessa tester innan ni ber blivande kollegor göra det. 

Längst ner i mailet från er rekryteringsfirma läser jag: 

”Varför tester? Och svaret: För att vi vill göra så rättvisa och opartiska beslut som möjligt. Där alla sökande får likvärdiga chanser att visa upp sin kompetens och potential som ledare. Vi kallar det fördomsfri rekrytering. Och ett av stegen som hjälper oss vara fördomsfria är dessa digitala rekryteringstester. 

Lycka till och hör av dig om du har några funderingar!”

Ett ord som också kommer till mig är omänskligt

Jo, jag har några funderingar: 

1. Skulle ni inte kunna be mig göra testerna innan ni ber mig skicka in en ansökan om ni bara läser de kandidaters ansökningar som skrivit ”rätt” på testerna. När jag ansöker om en roll gör jag det med själ och hjärta och slösar helst inte min tid om ni inte ens vill läsa min ansökan.

2. Hur går ett sådant här förfarande hand i hand med att rekrytera till organisationer där man jobbar med människors psykiska hälsa? Jag förstår att det här säljs in som ”rättvist” men ett ord som också kommer till mig är omänskligt. Att ett sådant här bemötande skapar enorm ångest hos de flesta kandidater är inte svårt att förstå

3. Mer av ett påstående än en fundering: Kandiderar är människor, inte brickor i ett spel att dribblas runt med. 

Jag antar att jag med detta mail skjutit ut mig ur processen, men då får det vara värt det för att stå upp mot denna ångestdrivande karusell det utvecklat sig till att söka en ny tjänst.

/Ylva Forner, projektledare och kommunikationsexpert.