Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Våga prata känslor på arbetsplatsen

Genom att öva på relationer kan vi förbygga sexuella trakasserier, skriver Marco Vega.
Publicerad
Marco Vega
I dag har vi en arbetsmarknad som är riskfylld och hälsofarlig när det gäller våra känslor, skriver Marco Vega. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag besöker skolor i min roll som sexualupplysare händer det ofta att de vuxna som arbetar där undrar vad den återkommande frågan som unga har i dag gällande sex, sexualitet och relationer.

Jag låter ofta de vuxna få gissa. Mest för att avslöja deras fördomar kring unga. De gissar på frågor som: Är jag normal? Hur flirtar man? Hur har man säkrare sex? Alla dessa frågor finns hos unga men den som ligger överst är att veta hur de får relationer att fungera. Och just denna fråga är, eller snarare min oförmåga att ge dem ett färdigt svar, ett tecken på det ständiga behovet vi har att prata om våra känslor. Våra olika relationer är en livsnödvändighet som ständigt påverkar vårt mående och hälsa. Såväl privat som på jobbet.


De senaste månaderna har jag fått möjlighet att byta ut mina arbetsplatser från skola till fartyg. Jag har träffat besättningar i syfte att förebygga sexuella trakasserier. Det är inom ramen för projektet REDO 2.0 som startades av Sjöfartsverket och där jag som representant för organisationen MÄN utbildar personal ombord.

När det handlar om våra känslor och relationer finns inte samma kunskap

Utan någon som helst erfarenhet av att ha arbetat till sjöss upptäckte jag två saker. Det första var att välfungerande relationer är avgörande för dem som arbetar ombord på fartyg. Deras privatliv överlappar nämligen det professionella på ett sätt som vi kontorsråttor, eller landfolk som de ibland kallar oss inte riktigt erfar. Vi kan alltid gå hem efter en jobbig dag. Vi kan avreagera oss på chefens ledarstil eller kollegans attityd genom att prata med en vän eller partner. De som arbetar till sjöss är beroende av varandra under hela tiden de är ombord. De behöver varandra för att leva och överleva på båten.

Min andra upptäckt var att de var otroligt duktiga på säkerhet. Jag lärde mig snabbt vad jag behövde ha koll på och vilka regler de hade. Allt för att jag skulle känna mig trygg ombord och inte råka ut för någon olycka. En arbetsplats som är fri från arbetsplatsolyckor eller har väldigt få är en som övar på det förstod jag. För att skapa denna trygga arbetsplats finns det rutiner och övningar. Iscensatta brandövningar, skyddskläder, säkerhetsrundor, individer som väljs till skyddsombud och checklistor, regler och lagar som följs.

Alla saker jag nämner är verktyg som används för att hjälpa alla ombord att känna igen risksituationer och se till att det hemska inte inträffar och att ingen blir skadad. Och om skadan sker så vet alla i besättningen vad som ska göras. När det gäller någons kroppssäkerhet i alla fall. När det handlar om våra känslor och relationer hade de inte samma kunskap.  Inga övningar gjordes för att undvika att någon blir känslomässig skadad i våra relationer till kollegor, chefer eller kunder.

Trakasserier kan förebyggas precis som vi förebygger arbetsplatsolyckor

I dag har vi en arbetsmarknad som är riskfylld och hälsofarlig när det gäller just våra känslor. Sexuella trakasserier, rasism, diskriminering och funkfobi är vardag för många arbetstagare. Vi på organisationen MÄN menar att trakasserier kan förebyggas precis som vi förebygger arbetsplatsolyckor. Nämligen genom att vi upptäcker, belyser, problematiserar och ifrågasätter normer vi lärt oss som förvandlas till risker på arbetsplatser.

Att vara snäll är något vi ofta lär barn. Vi uppmuntrar dem inte att bete sig på sätt som sårar och skadar andra. Ändå visar statistiken att vi vuxna gör detta dagligen. På samma sätt som vi skyddar individen mot arbetsplatsolyckor kan vi systematisera förebyggande arbete mot trakasserier på en arbetsplats. Poängen är att skydda hela människan från det riskfyllda, smärtsamma och traumatiska. Fysiskt, såväl som psykiskt och känslomässigt.

Det handlar att ägna tid åt att ta fram verktyg som gör att vi kan öva på situationer som kan leda till känslomässig otrygghet. Jag vet att några av er tänker : “varför ska jag öva på relationer på arbetstid? Det ingår inte i mina arbetsuppgifter” Jo, anledningen är att våra relationer är det främsta verktyget för att få ett jobb gjort. Alltifrån hur man handskas med ett fartyg till sjöss eller hur man bygger ett bostadshus, skapar nya datorspel eller lagar och serverar lunch till andra som arbetar. Allt vi gör kretsar kring hur vi funkar tillsammans. Det finns inte ett jag utan ett vi eller för att uttrycka det som en i besättningarna uttryckte det efter en utbildning om just känslomässig och psykologisk trygghet: “Det är ett jävla ansvar att vara människa”.

/Marco Vega, sexualupplysare på organisationen MÄN, som arbetar för jämställdhet och mot mäns våld.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell