Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Våga prata känslor på arbetsplatsen

Genom att öva på relationer kan vi förbygga sexuella trakasserier, skriver Marco Vega.
Publicerad
Marco Vega
I dag har vi en arbetsmarknad som är riskfylld och hälsofarlig när det gäller våra känslor, skriver Marco Vega. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag besöker skolor i min roll som sexualupplysare händer det ofta att de vuxna som arbetar där undrar vad den återkommande frågan som unga har i dag gällande sex, sexualitet och relationer.

Jag låter ofta de vuxna få gissa. Mest för att avslöja deras fördomar kring unga. De gissar på frågor som: Är jag normal? Hur flirtar man? Hur har man säkrare sex? Alla dessa frågor finns hos unga men den som ligger överst är att veta hur de får relationer att fungera. Och just denna fråga är, eller snarare min oförmåga att ge dem ett färdigt svar, ett tecken på det ständiga behovet vi har att prata om våra känslor. Våra olika relationer är en livsnödvändighet som ständigt påverkar vårt mående och hälsa. Såväl privat som på jobbet.


De senaste månaderna har jag fått möjlighet att byta ut mina arbetsplatser från skola till fartyg. Jag har träffat besättningar i syfte att förebygga sexuella trakasserier. Det är inom ramen för projektet REDO 2.0 som startades av Sjöfartsverket och där jag som representant för organisationen MÄN utbildar personal ombord.

När det handlar om våra känslor och relationer finns inte samma kunskap

Utan någon som helst erfarenhet av att ha arbetat till sjöss upptäckte jag två saker. Det första var att välfungerande relationer är avgörande för dem som arbetar ombord på fartyg. Deras privatliv överlappar nämligen det professionella på ett sätt som vi kontorsråttor, eller landfolk som de ibland kallar oss inte riktigt erfar. Vi kan alltid gå hem efter en jobbig dag. Vi kan avreagera oss på chefens ledarstil eller kollegans attityd genom att prata med en vän eller partner. De som arbetar till sjöss är beroende av varandra under hela tiden de är ombord. De behöver varandra för att leva och överleva på båten.

Min andra upptäckt var att de var otroligt duktiga på säkerhet. Jag lärde mig snabbt vad jag behövde ha koll på och vilka regler de hade. Allt för att jag skulle känna mig trygg ombord och inte råka ut för någon olycka. En arbetsplats som är fri från arbetsplatsolyckor eller har väldigt få är en som övar på det förstod jag. För att skapa denna trygga arbetsplats finns det rutiner och övningar. Iscensatta brandövningar, skyddskläder, säkerhetsrundor, individer som väljs till skyddsombud och checklistor, regler och lagar som följs.

Alla saker jag nämner är verktyg som används för att hjälpa alla ombord att känna igen risksituationer och se till att det hemska inte inträffar och att ingen blir skadad. Och om skadan sker så vet alla i besättningen vad som ska göras. När det gäller någons kroppssäkerhet i alla fall. När det handlar om våra känslor och relationer hade de inte samma kunskap.  Inga övningar gjordes för att undvika att någon blir känslomässig skadad i våra relationer till kollegor, chefer eller kunder.

Trakasserier kan förebyggas precis som vi förebygger arbetsplatsolyckor

I dag har vi en arbetsmarknad som är riskfylld och hälsofarlig när det gäller just våra känslor. Sexuella trakasserier, rasism, diskriminering och funkfobi är vardag för många arbetstagare. Vi på organisationen MÄN menar att trakasserier kan förebyggas precis som vi förebygger arbetsplatsolyckor. Nämligen genom att vi upptäcker, belyser, problematiserar och ifrågasätter normer vi lärt oss som förvandlas till risker på arbetsplatser.

Att vara snäll är något vi ofta lär barn. Vi uppmuntrar dem inte att bete sig på sätt som sårar och skadar andra. Ändå visar statistiken att vi vuxna gör detta dagligen. På samma sätt som vi skyddar individen mot arbetsplatsolyckor kan vi systematisera förebyggande arbete mot trakasserier på en arbetsplats. Poängen är att skydda hela människan från det riskfyllda, smärtsamma och traumatiska. Fysiskt, såväl som psykiskt och känslomässigt.

Det handlar att ägna tid åt att ta fram verktyg som gör att vi kan öva på situationer som kan leda till känslomässig otrygghet. Jag vet att några av er tänker : “varför ska jag öva på relationer på arbetstid? Det ingår inte i mina arbetsuppgifter” Jo, anledningen är att våra relationer är det främsta verktyget för att få ett jobb gjort. Alltifrån hur man handskas med ett fartyg till sjöss eller hur man bygger ett bostadshus, skapar nya datorspel eller lagar och serverar lunch till andra som arbetar. Allt vi gör kretsar kring hur vi funkar tillsammans. Det finns inte ett jag utan ett vi eller för att uttrycka det som en i besättningarna uttryckte det efter en utbildning om just känslomässig och psykologisk trygghet: “Det är ett jävla ansvar att vara människa”.

/Marco Vega, sexualupplysare på organisationen MÄN, som arbetar för jämställdhet och mot mäns våld.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager