
När jag besöker skolor i min roll som sexualupplysare händer det ofta att de vuxna som arbetar där undrar vad den återkommande frågan som unga har i dag gällande sex, sexualitet och relationer.
Jag låter ofta de vuxna få gissa. Mest för att avslöja deras fördomar kring unga. De gissar på frågor som: Är jag normal? Hur flirtar man? Hur har man säkrare sex? Alla dessa frågor finns hos unga men den som ligger överst är att veta hur de får relationer att fungera. Och just denna fråga är, eller snarare min oförmåga att ge dem ett färdigt svar, ett tecken på det ständiga behovet vi har att prata om våra känslor. Våra olika relationer är en livsnödvändighet som ständigt påverkar vårt mående och hälsa. Såväl privat som på jobbet.
De senaste månaderna har jag fått möjlighet att byta ut mina arbetsplatser från skola till fartyg. Jag har träffat besättningar i syfte att förebygga sexuella trakasserier. Det är inom ramen för projektet REDO 2.0 som startades av Sjöfartsverket och där jag som representant för organisationen MÄN utbildar personal ombord.
När det handlar om våra känslor och relationer finns inte samma kunskap
Utan någon som helst erfarenhet av att ha arbetat till sjöss upptäckte jag två saker. Det första var att välfungerande relationer är avgörande för dem som arbetar ombord på fartyg. Deras privatliv överlappar nämligen det professionella på ett sätt som vi kontorsråttor, eller landfolk som de ibland kallar oss inte riktigt erfar. Vi kan alltid gå hem efter en jobbig dag. Vi kan avreagera oss på chefens ledarstil eller kollegans attityd genom att prata med en vän eller partner. De som arbetar till sjöss är beroende av varandra under hela tiden de är ombord. De behöver varandra för att leva och överleva på båten.
Min andra upptäckt var att de var otroligt duktiga på säkerhet. Jag lärde mig snabbt vad jag behövde ha koll på och vilka regler de hade. Allt för att jag skulle känna mig trygg ombord och inte råka ut för någon olycka. En arbetsplats som är fri från arbetsplatsolyckor eller har väldigt få är en som övar på det förstod jag. För att skapa denna trygga arbetsplats finns det rutiner och övningar. Iscensatta brandövningar, skyddskläder, säkerhetsrundor, individer som väljs till skyddsombud och checklistor, regler och lagar som följs.
Alla saker jag nämner är verktyg som används för att hjälpa alla ombord att känna igen risksituationer och se till att det hemska inte inträffar och att ingen blir skadad. Och om skadan sker så vet alla i besättningen vad som ska göras. När det gäller någons kroppssäkerhet i alla fall. När det handlar om våra känslor och relationer hade de inte samma kunskap. Inga övningar gjordes för att undvika att någon blir känslomässig skadad i våra relationer till kollegor, chefer eller kunder.
Trakasserier kan förebyggas precis som vi förebygger arbetsplatsolyckor
I dag har vi en arbetsmarknad som är riskfylld och hälsofarlig när det gäller just våra känslor. Sexuella trakasserier, rasism, diskriminering och funkfobi är vardag för många arbetstagare. Vi på organisationen MÄN menar att trakasserier kan förebyggas precis som vi förebygger arbetsplatsolyckor. Nämligen genom att vi upptäcker, belyser, problematiserar och ifrågasätter normer vi lärt oss som förvandlas till risker på arbetsplatser.
Att vara snäll är något vi ofta lär barn. Vi uppmuntrar dem inte att bete sig på sätt som sårar och skadar andra. Ändå visar statistiken att vi vuxna gör detta dagligen. På samma sätt som vi skyddar individen mot arbetsplatsolyckor kan vi systematisera förebyggande arbete mot trakasserier på en arbetsplats. Poängen är att skydda hela människan från det riskfyllda, smärtsamma och traumatiska. Fysiskt, såväl som psykiskt och känslomässigt.
Det handlar att ägna tid åt att ta fram verktyg som gör att vi kan öva på situationer som kan leda till känslomässig otrygghet. Jag vet att några av er tänker : “varför ska jag öva på relationer på arbetstid? Det ingår inte i mina arbetsuppgifter” Jo, anledningen är att våra relationer är det främsta verktyget för att få ett jobb gjort. Alltifrån hur man handskas med ett fartyg till sjöss eller hur man bygger ett bostadshus, skapar nya datorspel eller lagar och serverar lunch till andra som arbetar. Allt vi gör kretsar kring hur vi funkar tillsammans. Det finns inte ett jag utan ett vi eller för att uttrycka det som en i besättningarna uttryckte det efter en utbildning om just känslomässig och psykologisk trygghet: “Det är ett jävla ansvar att vara människa”.
/Marco Vega, sexualupplysare på organisationen MÄN, som arbetar för jämställdhet och mot mäns våld.