Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Släpp fram de kritiska rösterna på arbetsplatsen

Att vara en lojal arbetstagare innebär att rapportera fel och brister inom organisationen eller företaget. Men för att göra det krävs att att anställda inte blir utsatta för repressalier, skriver P-O Börnfelt.
Publicerad
En hand över munnen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Arbetstagare som framför kritiska synpunkter om förhållanden på arbetsplatsen blir ofta motarbetade och ibland också utsatta för repressalier. Det finns emellertid också en hel del arbetsplatser som har högt i tak där chefer lyssnar och välkomnar synpunkter från arbetstagare. Enligt forskning om tystnad och visselblåsande kan dessa skillnader bland annat bero på olika synsätt på lojalitet och ledarskap. 

Det hierarkiska ledarskapet vilar på auktoritetslojalitet, vilken utgår från att arbetstagare förväntas följa chefers instruktioner utan diskussion. Kritiska synpunkter ses, utifrån detta synsätt, som ett hot mot chefers position och auktoritet. Kritiker motarbetas och blir inte sällan utsatta för negativ behandling som mobbning vilket tenderar att resultera i ett tystnadsklimat på arbetsplatsen och sämre arbetsmiljö.

De senaste fyra decennierna har emellertid ett nytt synsätt på arbetstagares lojalitet börjat växa fram som ett resultat av ny forskning, lagstiftning och utveckling av visselblåsarrutiner. Att vara en lojal arbetstagare utifrån, vad jag benämner, organisationslojalitet innebär att rapportera missförhållanden internt i organisationen. Utifrån det synsätt är det naturligt att öppet diskutera brister i verksamheten och möjliga lösningar. 

Här har chefen rollen att stödja ett öppet och tryggt klimat baserat på respekt för olika åsikter. Chefen hanterar grupprocesser aktivt. Till exempel hanteras konflikter på ett konstruktivt sätt och nedtryckande beteenden stävjas.

Det ska vara naturligt att diskutera brister i verksamheten

Ett bra samtalsklimat, där personalen diskuterar och kan påverka beslutsprocessen, främjar utveckling och väl underbyggda beslut. Inflytande för arbetstagare tenderar också att ha goda effekter på hälsa och välbefinnande. 

Forskning visar att anställdas hälsa främjas av inflytande och möjligheter att vara med i beslutsprocesser, samt goda relationer med kollegor och chefer. Motsatsen, små möjligheter att påverka arbetets innehåll och organisering, och dålig relation, och konflikter med chefen leder till förhöjd risk för olika stressrelaterade sjukdomar. 

Ett tystnadsklimat på arbetsplatsen kan leda till leda till katastrofala konsekvenser för verksamheten. En ledare som tidigt bestämmer riktningen i en beslutsprocess, hindrar diskussion i gruppen och enväldigt driver igenom beslut resulterar ofta i beslut som har stora brister.

Anställdas hälsa främjas av inflytande

Det finns många exempel på när organisationen inte har lyssnat på välgrundad kritik från arbetstagare, vilket har lett till katastrofala konsekvenser.  

Vårdbiträdet Stine Christophersen och hennes kollegor på Attendo Cares i Sabbatsbergsbyn kontaktade sina chefer om brister under Covidpandemin. Åtgärder vidtogs inte för att skilja på smittade och friska boende, vilket medförde att smittan spreds och ett flertal äldre dog. Till slut slog Stine Christophersen larm om bristerna. 

Attendo Care anklagade Stine Christopthersen för illojalitet för att hon hade meddelat uppgifterna till media och gav henne en skriftlig anmärkning. Två chefer på Attendo Care dömdes i tingsrätten och hovrätten för brott mot lagen om meddelarskydd. Domen har därefter slagits fast i Högsta domstolen. 

Sammanfattningsvis, om organisationen inte lyssnar på synpunkter från arbetstagarna kan det leda till att missförhållanden och brister inte åtgärdas. Att involvera kompetenta arbetstagare i beslutsprocesser resulterar i mer avvägda beslut och en bättre organisatorisk och social arbetsmiljö.

P-O Börnfelt, författare och föreläsare. Fil.dr.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande