Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Släpp fram de kritiska rösterna på arbetsplatsen

Att vara en lojal arbetstagare innebär att rapportera fel och brister inom organisationen eller företaget. Men för att göra det krävs att att anställda inte blir utsatta för repressalier, skriver P-O Börnfelt.
Publicerad
En hand över munnen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Arbetstagare som framför kritiska synpunkter om förhållanden på arbetsplatsen blir ofta motarbetade och ibland också utsatta för repressalier. Det finns emellertid också en hel del arbetsplatser som har högt i tak där chefer lyssnar och välkomnar synpunkter från arbetstagare. Enligt forskning om tystnad och visselblåsande kan dessa skillnader bland annat bero på olika synsätt på lojalitet och ledarskap. 

Det hierarkiska ledarskapet vilar på auktoritetslojalitet, vilken utgår från att arbetstagare förväntas följa chefers instruktioner utan diskussion. Kritiska synpunkter ses, utifrån detta synsätt, som ett hot mot chefers position och auktoritet. Kritiker motarbetas och blir inte sällan utsatta för negativ behandling som mobbning vilket tenderar att resultera i ett tystnadsklimat på arbetsplatsen och sämre arbetsmiljö.

De senaste fyra decennierna har emellertid ett nytt synsätt på arbetstagares lojalitet börjat växa fram som ett resultat av ny forskning, lagstiftning och utveckling av visselblåsarrutiner. Att vara en lojal arbetstagare utifrån, vad jag benämner, organisationslojalitet innebär att rapportera missförhållanden internt i organisationen. Utifrån det synsätt är det naturligt att öppet diskutera brister i verksamheten och möjliga lösningar. 

Här har chefen rollen att stödja ett öppet och tryggt klimat baserat på respekt för olika åsikter. Chefen hanterar grupprocesser aktivt. Till exempel hanteras konflikter på ett konstruktivt sätt och nedtryckande beteenden stävjas.

Det ska vara naturligt att diskutera brister i verksamheten

Ett bra samtalsklimat, där personalen diskuterar och kan påverka beslutsprocessen, främjar utveckling och väl underbyggda beslut. Inflytande för arbetstagare tenderar också att ha goda effekter på hälsa och välbefinnande. 

Forskning visar att anställdas hälsa främjas av inflytande och möjligheter att vara med i beslutsprocesser, samt goda relationer med kollegor och chefer. Motsatsen, små möjligheter att påverka arbetets innehåll och organisering, och dålig relation, och konflikter med chefen leder till förhöjd risk för olika stressrelaterade sjukdomar. 

Ett tystnadsklimat på arbetsplatsen kan leda till leda till katastrofala konsekvenser för verksamheten. En ledare som tidigt bestämmer riktningen i en beslutsprocess, hindrar diskussion i gruppen och enväldigt driver igenom beslut resulterar ofta i beslut som har stora brister.

Anställdas hälsa främjas av inflytande

Det finns många exempel på när organisationen inte har lyssnat på välgrundad kritik från arbetstagare, vilket har lett till katastrofala konsekvenser.  

Vårdbiträdet Stine Christophersen och hennes kollegor på Attendo Cares i Sabbatsbergsbyn kontaktade sina chefer om brister under Covidpandemin. Åtgärder vidtogs inte för att skilja på smittade och friska boende, vilket medförde att smittan spreds och ett flertal äldre dog. Till slut slog Stine Christophersen larm om bristerna. 

Attendo Care anklagade Stine Christopthersen för illojalitet för att hon hade meddelat uppgifterna till media och gav henne en skriftlig anmärkning. Två chefer på Attendo Care dömdes i tingsrätten och hovrätten för brott mot lagen om meddelarskydd. Domen har därefter slagits fast i Högsta domstolen. 

Sammanfattningsvis, om organisationen inte lyssnar på synpunkter från arbetstagarna kan det leda till att missförhållanden och brister inte åtgärdas. Att involvera kompetenta arbetstagare i beslutsprocesser resulterar i mer avvägda beslut och en bättre organisatorisk och social arbetsmiljö.

P-O Börnfelt, författare och föreläsare. Fil.dr.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag