Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tredagarsvecka provocerar omgivningen

Att jobba mindre och leva mer väcker känslor hos andra, skriver Ann-Christine Reimer. Hon har valt att jobba tre dagar i veckan från och med i år.
Publicerad
Till vänster Ann-Christine Reimer, till höger en man på en bänk
Att jobba är inte meningen med livet, skriver Ann-Christine Reimer. Foto: Shutterstock/Gugge Zelander
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag önskar att jag hade jobbat mindre, att jag umgåtts mer med vänner och familj, att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det liv som andra förväntade sig av mig”.

Det säger patienterna på sin dödsbädd till sjuksköterskorna inom den palliativa vården enligt Tangan Chatterjee, brittisk läkare och författare i ämnet lycka och glädje.

I slutet av 2022 kom jag fram till att det var dags för en kursförändring i mitt liv. Det var dags att meddela min arbetsgivare att jag önskade gå ner till tredagarsvecka från våren 2024. Det beslutet var inte taget ur det blå. Jag började tänka i de banorna redan vid 50 fyllda. 

Att våga vara annorlunda och inte följa normen väcker känslor hos andra. Det är en iakttagelse jag gjort. Jag vill inte gå så långt som att säga att den nattsvarta avundsjukan uppenbarat sig, men ifrågasatt är jag.

Att inte följa normen väcker känslor hos andra

När jag började tala om ”projektet jobba mindre” med min mamma för ungefär tio år sedan, tyckte hon att det var det dummaste hon hört. ”Klart man vill jobba”, var en av kommentarerna. 

Mamma, sa jag, det handlar inte om det. Det finns ett annat liv där ute också. Jag vill inte köra ända in i kaklet för att andra förväntar sig det av mig, jag vill ha det andra också. Jag har kul på jobbet och jag har ett bra jobb. Men det är inte det som är livet. 

När jag sedan berättat för andra närstående om mina planer har de sagt ”Ann-Christine, det här måste vi prata om”. På det svarade jag ungefär ”det finns inget att prata om, jag ska göra detta”. Eller så har jag fått höra ”man kan städa ihjäl sig”. Jag har inga planer på att städa två dagar i veckan. 

Pensionen är också något som kommit upp. ”Du måste tänka på pensionen”. Andra har uttryckt ”du är djärv” och ”du kommer att bli uttråkad”. Som om det inte finns ett liv utanför jobbet. 

Det handlar om valet att vara modig

Mitt beslut har självklart också mötts med glada och positiva tillrop, men det är det negativa som kletat sig fast. Jag vägrar dock att vara som andra och följa normen – jobba fullt ända tills pensionen. Vi har alla olika ekonomiska förutsättningar för ett alternativt liv, tak över huvudet och mat i magen måste vi ha, men jag tror ändå att det handlar om valet att vara modig. Att våga vara annorlunda. 

Oavsett vad andra tycker och tänker känner jag bottenlös, genuin glädje och nyfikenhet för vad som komma skall. Jag har tagit ett beslut, jag rättar inte in mig i ledet, jag ställer mig bredvid, betraktar, borstar bort de negativa åsikterna och kör mitt race. Det är styrka och wow-känsla i det.

”Jag önskar att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det som andra förväntade sig av mig”.

Läs den meningen några gånger till. Smaka på den. Gör du vad du vill? Är svaret nej? Välj ett annat spår.

/Ann-Christine Reimer, snart 60 år, 
lednings- och marknadsassistent, golfare, ensamresenär, webbkreatör, bloggare och frilansskribent

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Orimligt att söka jobb hela landet

Hur stor är sannolikheten att jag som arbetssökande ska få jobb utanför mitt pendlingsområde? Det är dags att skrota kravet att söka jobb i hela landet, både för arbetsgivare och arbetssökares skull, skriver Michael Arvidsson.
Publicerad 4 november 2025, kl 09:15
Sverigekarta med Göteborg
Att söka jobb i hela landet är inte meningsfullt för arbetssökande, skriver Michael Arvidsson. Foto: TT/Shutterstock/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tycker synd om arbetsgivare som måste ta emot ansökningar från oss som tvingas att söka jobb i hela riket. Det kan tyckas underligt att jag tycker synd om arbetsgivare när jag själv är arbetssökande, men det finns en poäng i min text. 

Jag fick höra av Arbetsförmedlingen att jag måste söka arbete utanför dagspendlingsavstånd. Anledningen är att jag kunde förlora min ersättning under en period, samt att regeringen tycker att vi arbetssökare är lata. 

Jag bor i Göteborg men söker redan anställning i hela västra Götaland. Men ända upp till Skövde, Strömstad, Kungsbacka med omnejd räcker inte längre för vår regering och Arbetsförmedlingen. 

Regeringen tycker att vi arbetssökare är lata

Hur stor är chansen att jag får en anställning utanför min bostadsort och dagspendlingsavstånd? Jag skulle säga nästa lika med noll, då jag utanför dagspendlingsavstånd behöver ha en bostad att bo i för jag vill inte bo på gatan. 

Jag arbetade ett tag i Borås och bodde i Göteborg. Då hade jag en ”arbetsdag” på 12 till 13 timmar från ytterdörr till ytterdörr och det höll i två och en halv månad (dagpendling med buss).

Nu till lite teori:

Många arbetssökanden har socialbidrag efter att ha blivit utförsäkrade från a-kassa eller försäkringskassa. Den som lever på socialbidrag får inte äga tillgångar. Men om man får ett jobb på annan ort behöver man tillgångar, jag har räknat löst här:

Dubbla hyror (3 mån) cirka 15 000 kronor

Flyttningen cirka 10 000 kronor

Resande cirka 4 000 kronor

De pengarna får man inte ens äga som socialbidragstagare.

Återinför flyttbidraget som Arbetsförmedlingen hade för länge sedan

Blir det lättare eller svårare att få ett arbete på annan ort om man inte har råd att flytta kan man fråga sig? För vilken arbetssökande har så mycket pengar på banken när man har socialbidrag.

Mitt förslag till Arbetsförmedlingen och regeringen är att: 

  • Ta bort kravet för ansökningar utanför dagpendlingsavstånd.
  • Fokusera på kvalitetsökningar i stället för kvantitetssökningar. Det underlättar för både arbetssökande och arbetsgivare.
  • Det bör räcka att söka arbete i samma kommun som man bor, där man har större chans att få en anställning.
  • Återinför flyttbidraget som Arbetsförmedlingen hade för länge sedan.
  • Humanisera Arbetsförmedlingen så att den hjälper personer att få arbeten igen istället för att kontrollera dem.

Så arbetsgivare och arbetssökare, räck ut handen till vår regering för att justera bort dessa krav så tror jag livet blir lättare för oss alla.

Jag är en person som söker jobb på heltid. Det är också ett slags jobb. Tänk på oss som kämpar till nästa val. 

/Michael Arvidsson

Debatt

Debatt: Sverige måste ta vara på sina resurser

Arbetsgivare skriker efter kompetens samtidigt som arbetslösheten växer. Sveriges företag måste våga ta ett större ansvar och se potentialen även hos dem som saknar "rätt" meriter, skriver Aralia Eriksson.
Publicerad 28 oktober 2025, kl 09:15
Om Sveriges företag ska lösa kompetensbristen måste man bredda synen på framtida medarbetare, skriver Aralia Eriksson. Foto: Colourbox/AKG Sverige
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en dubbel utmaning: hög arbetslöshet och akut kompetensbrist. Sedan 2008 har antalet inskrivna arbetssökande ökat med ungefär 65 procent. Samtidigt ropar arbetsgivare efter personal. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) beräknar att välfärden behöver rekrytera över 400 000 medarbetare fram till 2031, och näringslivet vittnar om att kompetensbrist är det största tillväxthindret. 

Allra mest oroande är utvecklingen för de långtidsarbetslösa, nästan hälften av alla inskrivna har varit arbetslösa i mer än ett år, och nästan 100 000 i mer än två år. Ju längre en person står utanför arbetsmarknaden, desto svårare blir vägen tillbaka. 

När man talar om arbetslöshet handlar det inte bara om individen, utan om hela familjer och samhällen. När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa, social utsatthet och kriminalitet. Barn som växer upp i hem utan arbetsinkomst påverkas i sina studier, sin hälsa och framtida arbetsförmåga. Även de riskerar att hamna utanför när de växer upp. 

När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa

Varje år som människor står utanför arbetslivet innebär ökade kostnader för sociala insatser, sjukvård och rättsväsende, pengar som istället kunde investeras i utbildning, företagande och samhällsutveckling. 

Debatten om arbetslöshet förenklas ofta till frågor om etnicitet och migration. Men utanförskap handlar också om funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, geografi och socioekonomisk bakgrund. Detta är en grupp med stor potential, men som alltför ofta hamnar längst bak i kön till arbete. 

Om vi missar att rikta insatser till dessa grupper riskerar vi att förlora både individers möjligheter och samhällets potentiella resurser. Dagens system fastnar i regelverk och uppföljning, istället för att fokusera på det som leder till faktiska resultat. 

Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet

Det är ofta viktigare att följa små detaljer i ett upphandlat arbetsmarknadsavtal än att verkligen hjälpa individer att nå sina mål och närma sig egen försörjning. Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs dessutom alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet. Det leder till att människor fastnar i långvarigt utanförskap, trots att vi vet att rätt stöd, praktik och utbildning fungerar. 

För att lyckas behöver alla hjälpas åt. Arbetsgivare måste både vilja och våga ta ett större ansvar, till exempel genom att ta emot praktikanter från grupper som står utanför arbetsmarknaden.  Vi vet att potentialen är stor även hos dem utan den ”perfekta” bakgrunden. 

Genom insatser som praktik, nystartsjobb och mentorskap kan fler växa in i roller och bli långsiktigt värdefulla medarbetare. För arbetsgivare innebär det inte bara socialt ansvar, utan också stärkt kompetensförsörjning och ökad konkurrenskraft. I stort, ger det en starkare konkurrensfördel för Sverige som verkar på en alltmer global utsatt marknad. 

Utanförskap är inte bara en social fråga, det är en ekonomisk förlustaffär. Varje individ som går från bidrag till arbete stärker både sin egen försörjning och Sveriges tillväxt. Därför måste vi samarbeta mer effektivt mellan offentliga aktörer, arbetsgivare och leverantörer. Sverige har råd att göra detta. Frågan är om vi har råd att låta bli? 

Aralia Eriksson, vd på AKG Sverige

Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer